En helandekults uppgång och fall

Så mycket har skrivits om paret Ekmans övergång till Katolska kyrkan att man kan undra om det finns något mer att tillägga. Jag menar att det gör det och därför skriver jag detta.

I stort sett alla som yttrat sig har bortsett från det som en gång var upprinnelsen till skapandet av Livets Ord. Det var inte de livliga gudstjänsterna, inte engagemanget, inte lovsången som en del påstår, utan en helt annan sak. Och i den i finns orsaken som gör Ekmans avstigning logisk och i viss mån förståelig.

Det jag talar om är den mycket speciella lära som Ulf Ekman tog över av sin svärfar och som han utbildades i studier i vid Rhema Bible Training Center i Tulsa, Oklahoma.

Om sitt möte med denna ”teologi” skriver han själv:

”En dag fick jag tag på några kassettband av Kenneth Copeland, och när jag lyssnade på dem skedde något helt övernaturligt. Jag hade säkert inte lyssnat mer än några minuter, förrän det var som om bibelverserna jag hade memorerat fullständigt exploderade och började brinna inom mig. Tack vare smörjelsen som fanns över den tjänstegåvan som predikade, och smörjelsen som fanns över bibelorden  jag hade memorerat, så fick orden liv och jag fick en väldig törst efter mer av sådan andesmord förkunnelse… Så jag fick tag på några fler band, och jag och min fru hade en underbar tid är vi bara lyssnade på de där banden, prisade Gud, slog upp alla bibelverser och började leva utifrån dem.”                           (Smörjelse – Manifestationer av den helige Ande Livets Ords Förlag 1996)

Själv fick jag upp ögonen för vad detta handlar om när jag läste den judiske författaren Stefan Zweigs bok ”Själslig läkekonst” som bland handlar om Mary Baker Eddy, som blev upphov till en rörelse som fick namnet Christian Science.

Författaren berättar om hennes liv. Hon var sjuklig och i långa tider sängliggande. En läkare skulle säga att hennes sjukdom var av psykosomatisk art. När hon var i 50 års-åldern kom hon i kontakt med P.P. Quimby, en helbrägdagörare som skolats hos en känd fransk hypnositör som hette Charles Poyen. Hon fångades av hans idéer. I korthet gick de ut på följande: Människan har sitt ursprung i Gud och är gudomlig. Eftersom hon är det måste hon vara fullkomlig. Alla intryck som säger något annat måste vara falska. Därför gäller det för människan att avvisa alla falska intryck och hålla sig till sanningen att vi är gudomliga och fullkomliga. För Mary Baker Eddys del kom detta att tillämpas framför allt på sjukdom. Hon fick alltså klart för sig att hon egentligen var frisk, att symptomen på sjukdom ljög för henne. Hon bestämde sig för att avvisa dem. Och med ens mådde hon mycket bättre. Hon kunde lämna sjuksängen och från den stunden gav hon hela sitt liv åt att förmedla denna nya lära. Hon tog Quimbys lära, satt lite mer kristet-religiös färg på den och kallade den Christian Science.

”Människan är gudomlig, och när Gud inte vill det onda, så kan intet ont, så kan ingen smärta och sjukdom i verkligheten existera. Allt sådant är endast mentala föreställningar, villfarelser från vilka man måste befria sig.” (Zweig, Själslig läkekonst, s 150)

När jag läste detta slog det mig att jag kände igen det. Jag kände igen det från goda vänner som just gått denna väg. Förnekat sjukdomssymptom, sagt sig vara friska trots allt som talade i motsatt riktning. Någon bekände sin hälsa ända in i döden.

Orsaken att mina vänner gick tillväga på det här sättet var att man kommit i kontakt med den lära som låg till grund för Livets Ord. Den läran är grunden för Rhema Bible Training Center i Tulsa där Ulf Ekman studerade. Den läran är grunden för den undervisning som ovannämnde Kenneth Copeland förkunnar.

Denna lära har många inslag som ligger helt vid sidan om bibelns undervisning

Hagin säger: ”Varje människa som är född på nytt är en inkarnation. Kristendomen är ett mirakel. Den troende är lika inkarnerad som Jesus av Nasaret var.”                                (Hagin, ”The Incarnation”, The Word of Faith Magazine, 13, 12 (dec. 1980)).

Så här kan Kenneth Copeland uttrycka det: ”Du har inte en Gud som lever inuti dig, du är en! (K. Copeland, “The force of Love”, Forth Worth, Texas, K. Copeland Ministries, n. d. Ljudkassett BCC-56)

Under Livets Ords första tid formulerades läran så här:                                                        ”Bekänn sjukdom och fattigdom och du får det! Bekänn hälsa och välgång och du får det. VALET ÄR DITT” (Kaseman, Troshjälpen; Livets Ords förlag)

Läkaren Sven Reichman som själv levt nära framgångsteologin skriver : ”De som sätter tro till denna lära blir antingen högmodiga eller förvirrade. Högmodig blir man innan den falska troskartan krockat med verkligheten. Förvirringen sätter in när man upptäcker, att det inte alltid fungerar. Då tror man att misslyckandet beror på  att man inte lyckats hålla Djävulen borta från sitt liv. Därför slutar många i djup ångest och djävulsfruktan. Och bland dem är det inte alla som går att hjälpa tillbaka till full själslig hälsa” (Arvet efter Kenyon)

I läran finns ett övermänniskotänkande. Här är orsaken till den överdrivna pastorsdyrkan som finns i rörelser liknande denna. Ledaren inte får ifrågasättas.

Jag vet inte i vilket skede Ekmans själva genomskådade dessa för rörelsen grundläggande tankar. Någon gång måste det ha skett. Utan att man tagit avstånd från dem har de genom åren tonats ner. Naturligtvis därför att de visat sig vara ohållbara. Annars hade man väl hållit fast vid dem.

Nu har paret Ekman lämnat rörelsen för att övergå till Katolska Kyrkan.

Om vi tror att det är protestantism kontra katolicism frågan handlar här om har vi totalt missat analysen. Det handlar om en helandekults uppgång och fall.

This entry was posted in Livets Ord. Bookmark the permalink.
  • Per

    Du sätter ord på känslan. Blev själv kristen kring 1988 och kom, som de flesta, i kontakt med trosförkunnelsen. Kände obehag och förvirring. Fick då god hjälp av Reichmans böcker om tro och nåd. Tack för din post.

  • Dante

    Det är väl inte direkt nytt det här men jag förstår inte riktigt kopplingen till auktoritärt ledarskap utifrån text

    • torstenahman

      Nej, du har rätt. Det är inte nytt.

      Försökte fatta mig kort, därför kanske kopplingen till auktoritärt ledarskap inte blev tydlig. Därför lägger jag in ett klipp här där sambandet blir tydligare:

      Det handlar om läran om uppenbarelsekunskap.

      Kenyons bok ”Two Kinds of knowledge”. (Två slags kunskap) fastlägger en av de grundläggande principerna i framgångsteologin. Allt bygger på detta. De två typerna av kunskap är dels

      Sinneskunskap. Det är den kunskap som kommer till oss via våra fem sinnen.

      Uppenbarelsekunskap. Den ges på ett andligt sätt och är överlägsen sinneskunskapen.

      Mellan dessa två olika sorters kunskap finns en skarp gräns. Uppenbarelsekunskapen är överlägsen sinneskunskapen. För att leva i uppenbarelsekunskap måste man ofta förneka sinneskunskapen. Detta är exakt vad Mary Baker Eddy (grundaren av Christian Science) undervisade.

      ”When the sick are made to realize the lie of personal sense, the body is healed” (“När den sjuke inser lögnen som de personliga sinnena ger, är kroppen helad”) (Science of Health Kap 8)

      “verklig tro agerar utifrån Ordet oberoende av vad sinnena säger” (Kenyon Two Kinds of Knowledge)

      Detta kan ha effekt på hypokondri (inbillad sjukdom) och även vissa psykosomatiska sjukdomar, men att göra det till en princip leder till ohyggliga resultat, ibland till människors död.

      Denna lära är också helt obiblisk. När uppmanas en sjuk människa i Bibeln att förneka sjukdomssymptomen? När uppmanas någon att säga att man är frisk fast man är sjuk?

      Detta sätt att tänka delar in kristna människor i klasser. Dels de i den ”lägre klassen” (Kenyons uttryck) som lever under inflytande av sinneskunskap. Dels den ”högre klassen” som lever i uppenbarelsekunskap. Uttryck som ”supermen” och ”superwomen”, De blir ”andliga giganter”. Här är orsaken till den klasskillnad mellan troende som uppstår när framgångsteologin får insteg. Här är också orsaken till den pastorsdyrkan som finns i trosrörelsen. Enskilda förkunnare upphöjs till orimliga proportioner.

  • pastor i Väst

    Jag själv kan känna en teologisk och i någon mån existentiell brottningskamp här, Torsten. Jag förstår Jesu undervisning om tro (och brist på tro), samt beskrivningen av undren i Apg som utmaningar att faktiskt bli en gudsrikets ambassadör när det kommer till fysiskt helande, och att detta kan stå i proportion till min tillit till Guds löften. Samtidigt ser jag tydligt den antropocentrism som ofta förekommer och där man betraktar Gud som underställd vissa andliga lagar, tvungen att gripa in om jag bara tror, talar och handlar rätt. Detta kan jag inte köpa, utan inser vikten av att betona Guds suveränitet, samt spänningen mellan ”här och nu” och ”ännu icke”.

    Där jag landat för tillfället är att en Jesuscentrerad trosförkunnelse, driven av Guds kärlek och medkänsla, med fokus på evangeliets framgång är önskvärd och något att förkunna. Även om det är ett uttryck för tro att älska och följa Gud för hans egen skull, även när sjukdomen är min att bära, betyder ju inte detta att tro kan innebära att faktiskt samarbeta med något som han de facto planerar att göra.

    Hur ser du på tro för fysiska helanden?

    • torstenahman

      Jag tror jag ser det exakt som du beskriver det. ”fokus på evangeliets framgång” är en bra formulering. Det verkar som om under både när det gäller Guds ledning och ingripanden på olika plan i människors liv oftast sker när vi är inriktade på evangeliets framgång, alltså människors frälsning. Det var i de sammanhangen som det oftast skedde i Nya Testamentet. I den inåtriktade kristendomen som är fokuserad på ”under och tecken” tycks sådana sällan ske. Men i den utåtriktade som är fokuserad på människors frälsning sker det nu och då. Det är ju också den inriktning Jesus gav oss i sin arbetsorder.
      Tack för att du skrev – jag känner att det finns en risk för mig som har sett så mycket konstigheter i helandesammanhang att komma bort från den äkta strömfåran – det vill jag inte!