Hillsong och gamla vinsäckar

Sune Fahlgren är lektor vid Teologiska Högskolan i Stockholm. I senaste numret av tidningen Sändaren lyfter han en fråga som engagerar många frlkyrkoförsamlingar.

Han skriver under rubriken Hillsong och gamla vinsäckar.

Där nämner han nya andliga rörelser, typ Hillsong och New Wine och Bethel Redding som är ”senaste mode i frikyrkokretsar.” Och han ställer frågan om detta är ”lösningen på tillbakagång och andlig tröghet? Är det fråga om nytt vin som spränger gamla vinsäckar eller som vitaliserar dem?”

Han påminner om de rörelser som var aktuella för tjugo, trettio år sedan, Livets Ord, Vineyard, Torontoväckelsen, Karisma Center. ”Mycket av dessa skeenden är nu historia”, skriver han. ”Av stora anspråk och speciella ”övernaturliga” fenomen finns inte mycket kvar. Men sår finns kvar hos enskilda som for illa, och bitterhet över underkänd tro och tradition lever kvar i många församlingar.” Detta är sant: ”Mycket av dessa skeenden är nu historia.” Ska de nya rörelserna gå samma öde till mötes? Är de rörelser som kan vitalisera gamla församlingar och kyrkor eller kommer samma sak att hända med dem som de som för några årtionden väckte uppståndelse och förväntningar.

”Hur kommer Hillsong att vara om tio år? Vilken roll har New Wine-nätverket då? Vad blev bestående av Bethel Church-konceptet i Sverige?”, undrar han. Högst relevanta frågor som ett ansvarigt ledarskap måste ställa.

Om jag själv skulle ge mig in i frågeställningen och försöka bidra med ett svar skulle det vara att jag tror att Hillsong kommer att klara sig bäst om rörelsen får utvecklas i goda banor. Jag tror att det kan finnas förutsättningar för det och att de nog lever kvar om 10 år. Det har mycket att göra med om de vill lyssna till andra röster än sina egna. Jag tror att det bland annat handlar om att de kan lära av tidigare väckelserörelser, om sånt man bör undvika och sånt som måste fördjupas.

Jag tror också att vi i de mer etablerade  rörelserna har en hel del att lära av denna unga andliga våg. Vi måste förstå hur viktigt det är att unga människor får uttrycka sin tro på ett sätt som är naturligt för dem. Varje verklig förnyelserörelse är ju inte bara en ny koncentration på trons centrum utan också en anpassning till den rådande kulturen. Det finns säkert mycket i hillsongsammanhanget som är ofullkomligt och bräckligt , men visa det andliga sammanhang som inte har sådant. En ledning som med varsamma händer och andlig klokhet kan leda detta till stor välsignelse också i framtiden.

Själv är jag mer tveksam till New Wine och Bethel, Redding. Vad jag förestår är det företeelser som är sammankopplade. I Bethel, Redding förekommer det att små ”ädelstenar”, fjädrar och guldflagor faller ner över folket under bönen. Man talar om detta som övernaturliga fenomen. Jag tror inte att det är det. Ledningen är mycket medveten om vad man gör. Och den fråga jag har är: Om Gud verkar så fantastiskt, med under och tecken som man berättar om – varför måste man då toppa verksamheten med rena bedrägerier? Rörelser som sysslar med sådant har i sig fröet till sin egen undergång. Rörelser med ett moget ledarskap sätter stopp för sådant. Det gör man inte inom New Wine. Det är illavarslande.

Fahlgrens artikel är inte slut med detta. Han tar en sväng över den liturgiska förnyelse man upplever på sina håll. Då gör han ett uttalande som är häpnadsväckande. ”Enligt klassisk kristen tro är direkta, omedelbara möten med Gud inte möjliga. Gud är Gud. Därför kommer Gud till oss genom det skapade, främst genom ordet och nattvardens bröd och vin.”

Att Gud verkar genom sitt ord och i nattvarden vill nog ingen ifrågasätta. Men att Gud skulle vara bunden till detta är svårt att tänka sig. Hur kan det vara klassisk kristen tro? Jag måste ha missuppfattat något. Hoppas det. Jag tänker på muslimer som i drömmar möter Kristus och många andra exempel. De har aldrig läst någon bibel, aldrig firat nattvard, men Kristus möter de. Hela skapelsen är ju ett verk av Guds Ande. Varje förnyelse av naturen är ett verk av gudsanden (Ps 104:30). Vi kan inte stänga in Gud i kyrkan och bakbinda Guds verksamhet till vissa sakrament. Gör vi det kommer vi alltid ha rörelser vid sidan om församlingen som tror på en Gud som verkar på ett mycket mer omfattande sätt.

 

Posted in Okategoriserade, Teologi | 3 Comments

Det kreativa flödet

Blev inbjuden tillsammans med konstnärer, musiker och andra skapande människor till en kulturhelg på Kaggeholms slott utanför Stockholm.  Min uppgift var att hålla ett par föredrag och jag gav mig på att tala om ”Den skapande processen”. (Responsen blev faktiskt mycket god.)

Du som tycker detta låter intressant kan klicka på bilden nedan. Du klickar sedan vidare på ”Undervisning” på den övre raden. Föredraget ”Den skapande processen” ligger högst upp. Bry dig inte om att det står ”Del 1″ på föredraget som ligger under. (Det betyder del 1 av föredrag nr 2)

Man brukar tala om 4 områden för konstnärlig framställning:

Bildkonst. Måleri, skulptur, arkitektur, filmskapande, fotografi, textil …

Ordkonst. Poesi, skönlitteratur, författarskap …

Framförande konst. Dans, skådespeleri, retorik, performancekonst …

Tonkonst. Sång, musik …..

Olika konstformer går ju ofta in i varandra. Det jag försöker säga, tror jag, gäller all form av konstnärlig framställning. Den 28 april publicerade DN en utmärkt artikel i det här ämnet av David Brooks ”En pust av luft under vingarna”. Tyvärr går det inte att hitta artikeln på nätet just nu. Kanske den finns när du läser detta. När jag säger något i det här ämnet utgår jag från trons synvinkel. Konst & Tro är ju temat för helgen på Kaggeholm.

konsttro

 

 

 

 

 

 

 

Posted in Konst, Kreativitet | Leave a comment

Hjälp mig med sångtips!

Jag vill ha tips på bra moderna lovsånger som handlar om Jesus lidande, hans död och om försoningen. Vill också ha tips på låtar av samma typ som handlar om den tomma graven och Jesus uppståndelse. Mycket tacksam om du som har sådana vill lägga in tipsen som inlägg här på bloggen eller skicka på min mailadress mail@torstenahman.se Tack på förhand!

Posted in Musik | 4 Comments

Om skönhet och konstnärligt skapande

Roland Hellsten har skrivit en fenomenal bok om skönhet och konstnärligt skapande. Så vitt jag kan bedöma är den i långa stycken unik. Åtminstone har jag inte kommit i kontakt med något liknande. Jo, det finns de som snuddar vid ämnet. N T Wright gör det, C S Lewis gör det, Francis Collins gör det i sin bok ”Guds språk”, Åke Bonnier i ett av sina herdabrev, flera av våra poeter gör det, men jag har inte sett en så genomreflekterad analys av ämnet ur den kristna trons synvinkel någon annanstans. Det kan mycket väl finnas, men jag har inte sett det. Här är några av rubrikerna:

Skönhetens attraktionskraft

Skönhetens historia

Men vad är då fulhet?

Skönhet utan Gud

Skönhetens teologi

Kyrkans tveksamhet inför konsten

Den helige Andes roll i det kreativa livet

Jag vill gå så långt att jag säger att boken i långa stycken är genial. Om jag har någon invändning gäller det titeln ”Hur ska man veta att Gud är vacker?” Ytterst få funderar väl på den frågan. Den besvaras inte heller som bokens huvudfråga. Undertiteln: ”Om skönhet och konstnärligt skapande” hade varit bättre. Den hade också mött ett verkligt behov. Det finns en längtan efter utveckling här. Många anar att det finns områden att erövra. Försummade områden som kunde få både människor och församlingar att blomma mer. Läs den!

Roland Hellsten är pastor och teolog. Har arbetat bland annat i Saronkyrkan och i Tabernaklet i Göteborg, Har varit missionär i Etiopien och också varit verksam som psykolog.

Boken ”Hur kan man veta att Gud är vacker?”  har utgivits av Libris förlag

Posted in Böcker som rekommenderas | Leave a comment

Mats Bjurboms senaste bok – värd att uppmärksamma

Få fenomen är intressantare än människors gudsmöten, hur de går till och vad de leder till. Bibeln är fylld av exempel på just detta. Man måste väl säga att det är ett huvudtema i den bok som ligger till grund för vår tro.

Genom historien har vi rader av exempel på hur gudsmöten förändrat människors liv. Också i vår tid möter vi berättelser om hur tron får en ny plats för människor . Hur Gud, som tidigare möjligen spelat en roll i marginalen blivit livets centrum och skapat en ny inriktning.

Journalisten Mats Bjurbom berättar i boken ”Samtal i trons gränsland” hur han under en resa i Indien hamnar i en existentiell kris och en mångårigt sökande leder till bön överlåtelse till Gud.

”Jag tror att jag kan bestämma tidpunkten till tisdagen den 8 januari. Mitt på dagen öser regnet ner.  Stranden är tom, ensam går jag sakta ner i Arabiska Havet och tänker att detta är mitt andra dop.”

Den boken, som gjorde vi tillsammans, används nu i ganska många samtalsgrupper med sökare och andra i trons gränsland. Den används också i smågrupper i församlingar som en förberedelse för att möta dem som är på väg till tro eller nya i tron.

Nu har Mats kommit med en ny bok ”Den lille tankeläsaren som upptäcker sin värld – från kontroll till tillit.”, med 35 korta texter som reflekterar över den kristna tron, hans upplevelse av den och vad den betytt för honom. Titeln anspelar på att han menar att tron bland annat fört honom från ett starkt kontrollbehov till ett liv i tillit. För honom innebär det en stor befrielse.

Mats skriver ärligt, rakt och uppbyggligt, på lättillgänglig och träffsäker prosa, fri från religiöst innespråk, han har ju inte den bakgrunden. Han har en del härliga formuleringar som till exempel:

”Där hjärtats lust finns, där finns också Guds önskan för ditt och mitt liv. Jag behöver inte anstränga mig, bara släppa kontrollen och stiga in i livets flöde.”

Eller bokens slutord:

”Just denna bok är en blomning för mig. Den har tillkommit i en process, den har blivit enklare och enklare, och så sann som jag kan och vill vara.

Mitt liv har också blivit enklare sedan jag blev en bekännande kristen. Jag skriver till Guds ära. Så länge solen lyser på skapelsen, så räcker det för mig.

Gode Gud. Jesus och helig Ande, jag säger: Tack!”

Jag blev uppriktigt glad när jag fick hans bok på bokmässan och såg hans texter. Egentligen borde en sån här bok intressera alla dem som har en kristendomstyp där gudserfarenheten är ett viktigt fokus och även dem som söker ett svar på frågorna om hur tron på Gud kommer till en människa och vad den kan betyda i en människas liv.

Mats är numera aktiv i Svenska Kyrkan i Herrljunga, kommunikationsansvarig i Herrljunga kommun på deltid. Han skriver för en rad olika tidningar. Hans bok ” ”Den lille tankeläsaren som upptäcker sin värld – från kontroll till tillit.” kan beställas på adLibris.

PS För dig som vill kommentera på bloggen är enklaste sättet att göra det via Disqus-konto, om du inte har något rekommenderar jag att du skaffar ett. DS

 

Posted in Dela med sig av tron | 1 Comment

Tips för smågrupper, husförsamlingar, cellgrupper, sökargrupper

Förra året skrev journalisten Mats Bjurbom och jag boken ”Samtal i trons gränsland”. Den används i samtalsgrupper med sökare, men också i andra smågrupper för att skapa beredskap att möta människor som är sökare eller nykristma. Den positiva respons vi fått från många håll gör oss frimodiga att rekommendera den.  En del av den responsen kan du se om du scrollar ner på bloggen till ”Respons på boken ”Samtal i trons gränsland”Omslag pdf

Boken utgörs av frågor från en person som mitt i livet upptäcker den kristna tron och där jag som evangelist och pastor försöker besvara och kommentera.

Vi har också skapat en hemsida med tips och idéer hur man kan lägga upp samtalskvällar och har delgett en del ytterligare samtalsfrågor som vi fått del av från grupper där man använt boken. Den hemsidan hittar du här itronsgransland.se

Om du önskar ett provexemplar är det enklaste sättet att skicka efter den på Adlibris

Där kan du också beställa det häfte ”Kristen – vad är det egentligen?” som hade en avgörande betydelse för Mats väg till tro.

Önskas en större upplaga av boken ”Samtal i trons gränsland”, 10 ex eller fler rekommenderar vi denna beställningsadress order@troitiden.se där vi kan lämna en viss rabatt.

 

Posted in Dela med sig av tron, Evangelisation | Leave a comment

Magnus Malm – en profet för tillfrisknande i svensk kristenhet

Varför är vi svenskar ett av världens mest sekulariserade folk? Magnus Malm har analyserat frågan i sin senaste bok ”Som om Gud inte finns”. Enligt min mening en av de viktigaste böckerna just nu.

Att ge den boken rättvisa i en skiss eller kortfattad översikt är inte möjligt. Jag väljer därför att, med författarens tillåtelse återge några utdrag. Naturligtvis ska de egentligen läsas i sitt sammanhang. Jag hoppas de ska väcka intresse att läsa boken i sin helhet.

Först något från förordet:

”Den här boken är skriven i övertygelsen att vi har allt att vinna på att tala klartext om sekulariseringen. Först när en människa reser sig från sin offerroll och börjar tala sant om sin situation kan det börja hända något i hennes liv. Först när den kristna kyrkan slutar se sig som ett offer för sekulariseringen och börjar reflektera över sitt ansvar kan vi se en förändring.” (s. 8)

Sen följer sju tester. Två av dem är följande:

Det är inte världen som sekulariserar kyrkan, det är kyrkan som sekulariserar världen. Genom att dra tillbaka evangeliet till det privata lämnar kyrkan allt fler områden av livet öppna för sekularisering. Världen kan bara sekularisera en kyrka som redan har sekulariserat världen.

Om en människa lämnar Gud har hon skäl att göra det, och kyrkan är skyldig henne respekt och lyssnande. Att förakta och döma förstärker bara sekulariseringen, och stänger dörren för en dialog som är livsviktig för båda parter. Sekulariseringen förstärks  också av de falska inklusivitet som inte respekterar människors nej: »innerst inne har vi alla en tro«. (s. 8-9)

Längre fram i boken skriver han så här:

”Några återkommande bilder kan hjälpa oss att förstå varför människor bryter upp och går åt annat håll:

Enkelt uttryckt: livet får inte plats. Alltför mycket hamnar utanför gudsbilden, som bara täcker in ett snävt begränsat område av andlighet… ” (s 47)

”I grunden handlar det om Jesus Kristus, som enligt den kristna kyrkans bekännelse är sann Gud och sann människa. Om den bekännelsen sviktar, åtminstone i praktiken, är det ofta den mänskliga sidan som censureras. Till slut är det bara det andliga som får plats i gudsbilden.

Och som gudsbilden ser ut, så formas också lärjungarna. Om inte Jesus är fullt ut människa med allt vad det innebär av kropp, känslor, vilja och förnuft, då kan det inte heller anses lämpligt att vi som vill följa honom utvecklar dessa sidor. Att välja Jesus betyder då att välja bort det mänskliga. Och det valet kan i längden bara sluta på ett sätt.

Till det mänskliga som inte får plats i denna gudsbild hör också allt det som ligger utanför kyrkväggarna: arbete, pengar, kulturliv, miljö, politik osv. Om jag får lära mig i kyrkan att Gud inte är intresserad av allt det som i praktiken uppfyller det mesta av min vardag, hur intressant blir det då att umgås med en sådan Gud?” (s. 48)

”Den motsatta censuren är att enbart tala om Jesus som det lilla barnet, den marginaliserade medmänniskan, den ansiktslöse flyktingen osv, men där han aldrig tillåts träda fram som Guds Son. En sådan Jesus blir till slut en ganska stum projektionsyta för vara dåliga samveten, ett alibi för en välmående medelklasskyrka, en längtan efter inkarnation som ändå aldrig lyckas beröra oss till verklig förändring.

Det finns inget i all denna mänsklighet som lyfter, för vi har diskret stängt dörren till den kraft som går utöver det mänskliga…

Här är gudsbilden odrägligt religiös, slät, förutsägbar, ospännande…” (s. 49)

”Det behöver alltså inte handla om några allvarliga övergrepp, inga villoläror, ingen utmattning av all verksamhet i kyrkan. Bara denna mördande eller snarare långsamt kvävande tråkighet. När Gud till slut saknar varje anknytning till en personlig erfarenhet i mitt liv, utan bara presenteras i en aldrig sinande ström av ointressanta predikningar och förutsägbara gudstjänster, är det då så konstigt om jag blir mottaglig för starkare passioner?” (s. 50)

David Thurfjell, som också just skrivit en bok om sekulariseringen ”Det gudlösa folket”, är inne på samma sak och skriver om leda, tristess och ointresse som upplevs i den kristna gudstjänsten. Han berättar om Margareta som lyssnar mycket på P1, men alltid slår över till P2 när det blir dags för söndagens högmässa. Den upplever hon som irrelevant och tråkig.

Hur, frågar han sig, ”kan den svenska kristendomen ha lyckats med att framstå som så radikalt irrelevant och ointressant för en i övrigt brett kultur- och samhällsintresserad person som Margareta?”

Han fortsätter: Kopplat till känslor av uttråkning och ointresse inför kristendom hos personer som Margareta innebär detta ett bekräftande av tesen om de kristna berättelsernas död för många sekulariserade svenskar. (Sid 76, Det gudlösa folket)

Hoppas Thurfjell läser Malms bok och ställer frågan: Kan det vara så att det inte är berättelserna som är döda utan den teologi som urvattnat dem? (egen kommentar)

Jag återvänder till Magnus Malm:

”I sin kärna är sekulariseringen ett angrepp på den centrala kristna bekännelsen till Jesus Kristus som sann Gud och sann människa. Angreppet kan komma från båda hållen, tar sig helt motsatta uttryck men leder till samma resultat:

På ena sidan sker en långsam urvattning och utrensning av det gudomliga, med en alltmer marknadsanpassad kyrka för vilken kunden alltid har rätt och bekännelse och gudstjänstformer utformas efter vad folk vill ha. På andra sidan skapas täta bubblor av högoktanigt karismatisk andlighet där sunt förnuft, mänskliga känslor och samhällskontakter trängs undan till ett minimum. (s. 79)

”Om jag i början av 1970talet hade läst vad jag skrivit här hade jag direkt dragit slutsatsen »den här människan vet ingenting om karismatisk förnyelse« och stängt av. Då stod jag mitt uppe i en omvälvande islossning i mitt liv, där just mötet med den karismatiska förnyelsen hade öppnat de dörrar till mitt känsloliv som tidigare hade varit stängda. De erfarenheter jag då gjorde av den helige Ande var livsavgörande på flera sätt. Jag kunde då inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det kunde finnas en skuggsida av denna rörelse som med tiden skulle bli allt tydligare.” (s. 80)

Det Malm skriver här kan jag instämma i. Själv mötte jag den karismatiska förnyelsen något tidigare. Vi var många som trodde på en andlig vårtid för Sverige då. Det blev inte så. Orsaken tror jag till stor del ryms i det Magnus Malm formulerar så här:

”Problemet med denna överandlighet är inte ett överskott på Gud (hur skulle det se ut?) utan ett underskott på mänsklighet.” (s. 44)

Ytterligare några skarpa iakttagelser:

”Att den kristna kyrkan kan använda den akademiska miljön för att hämta redskap för teologi och andra fält är en stor tillgång. Att kyrkan helt sitter i knät på den akademiska världen för sin ledarutbildning är en av de mest avgörande faktorerna för hennes sekularisering. ” (s. 120)

”Däremot måste enligt Högskoleverket de teologiska studierna bedrivas strikt åtskilda från studenternas personliga tro, bön och andliga erfarenhet. Att detta inte skulle fundamentalt påverka gudsbilden måste man kanske ha en akademisk examen för att tro.” (s. 121)

”Kyrkans dåliga självkänsla leder till en flummig teologi, eftersom vi inte vill eller klarar av att  bli kritiserade och därför formulerar evangeliet så vagt att det inte intelligent kan kritiseras.” (s. 139)

”Den postmoderna relativismen framstår som ödmjukhet: »Jag äger inte sanningen.« Den tycks vara toleransen själv: »Ingen kan göra mer anspråk på sanningen än någon annan.« Samtidigt vittnar svårigheten att föra in andra perspektiv än de rådande om att något inte stämmer i denna självbild. Tänk om ödmjukheten i själva verket är ett förtäckt högmod? En rädsla för att bli ifrågasatt? Ett försvar mot skammen att kanske bli avslöjad och förlora ansiktet i debatten? Ungefär som den evigt postmoderna coolheten i alla relationer (»jag vill inte binda mig«) i själva verket är ett försvar mot risken att bli avvisad, sårad och övergiven.” (s.152)

Jag har kallat Magnus Malm profet. Han skulle själv aldrig kalla sig det. Det stärker hans trovärdighet. Det är upp till oss att pröva. Bibelns uppmaninginför det profetiska är att vi ska ”Pröva allt. Ta vara på det som är bra” (1 Tess 5:21) Gör vi det upptäcker vi att mycket av det Malm skriver träffar fruktansvärt rätt.

 

Posted in Sekularisering | 2 Comments

Söndag – gudstjänst i en ny tid

Har skrivit i tidningen Sändaren om boken ”Söndag – gudstjänst i en ny tid” som författats av en grupp teologer, pastorer och lärare.

http://www.sandaren.se/debatt/fastare-ordningar-ska-stavja-sonderpratade-gudstjanster

Jag har fått en skarp kommentar till min recension i Sändaren. Du ser den på länken ovan.

Här vill jag kommentera kommentaren:

Jag trodde att jag läst boken ganska noggrant, men medger att jag kan vara färgad av vad jag ser och hör. Vi har ju alla våra ”ingångsvärden”.

Nu har jag har läst boken igen och jag vill här utveckla det jag skrivit lite mer och komplettera en del när nu utrymmet tillåter det. Jag gör det för att fortsätta samtalet om gudstjänsten som jag menar är ytterst viktigt.

Det är svårt att skriva en sammanfattande beskrivning i en tidningsartikels begränsade form, särskilt när det gäller en bok med så många infallsvinklar och synpunkter. Jag valde att begränsa mig till några områden

Jag skrev att boken är ett ”ambitiöst ”inlägg” med ”mycket kärlek till saken och rader av värdefulla insikter”. Eftersom platsen här medger det skulle jag vilja förstärka detta ytterligare med att säga att det finns riktiga pärlor. Till exempel Jonas Eveborns kapitel om Högtiderna eller Eleonore Gustavssons reflektioner kring Eftermötet. Det finns ännu fler.

Men jag har också synpunkter.

Sändaren har formulerat rubriken och lyfter därmed den tanke som gång på gång kommer fram, ”Fastare ordningar ska stävja sönderpratade gudstjänster”.  Jag delar den hållningen. Det är sant att ”folkligheten kan slå över i ytliga, sönderpratade gudstjänster”. Det är inte märkligt att en gudstjänst med fastare liturgi kan tilltala dem som tröttnat på ytligheten och pratsamheten som ibland förekommer.

Samtidigt måste det sägas att de fastare liturgin  inte tycks inte ha samma attraktion för ungdomar som inte har den bakgrunden, på nykristna eller i den stora gruppen andligt villrådiga i vårt land. Om det varit så borde vi sett en starkare tillströmning till Svenska kyrkans gudstjänster. Istället ser vi det motsatta. Antalet deltagare i de gudstjänsterna har minskat med en halv miljon om året i flera år och fortsätter i samma takt. Detta säger oss att även om gudstjänstens form inte är utan betydelse måste en förändring av gudstjänsten ligga på ett annat plan.

Själv är jag övertygad om att den har åtminstone delvis att göra med en renässans för predikan. Historien visar att det kan vara så. Genomgående har predikan i kyrkans svaghetsperioder varit satt på undantag och i livskraftiga perioder haft en hedersplats. Jag säger det också utifrån det jag ser i kyrkor världen över och naturligtvis utifrån referaten i Nya Testamentet.

Jag hade velat se detta tydligare i boken.

När jag säger renässans för predikan är det inte predikan hur som helst jag menar. Det är predikan präglad av djup inlevelse i det som ska förmedlas, som fötts i bön, man kan säga är ett utflöde av bön. Där innehållet fångat den som framför den. Där det känns i gudstjänsten att det vi nu är med om höjer sig över det vanliga. Inte på grund av talarens begåvning, eller att smart framförande utan därför att den som framträder ställt sig till förfogande för något större än sig själv.

(Även om det talade ordet är outstanding som kommunikationsform utesluter det naturligtvis inte andra former som dramatiseringar, symbolhandlingar, dans och musikaler. Men sånt är inte enkelt. Det krävs ett stort mått av konstnärlig begåvning och inkänning både i ärendet och i människors liv. De senaste årtiondena har visat det.)

Det finns intressanta infallsvinklar i boken som handlar om predikan. Det finns också en reservation mot att ge predikan för stor betydelse. Den omtalas som ”envägskommunikation”, ”enmansshow”, att den gör oss till ”huvdfotingar”, gör att ”många kreativa människor inte känner sig hemma”. Påfallande ofta omtalas predikan negativa termer.

Det är inte svårt att se att predikan håller på att få en försvagad ställning på många håll i modern frikyrklighet. Åsa Molin noterar att det finns rörelser där ”predikan rent tidsmässigt får allt mindre plats i gudstjänsten”.

Jag besöker gudstjänster på många olika platser och i olika samfund de flesta söndagar på året och kan konstatera att det inte sällan är så.

Gudstjänsten fylls med alla möjliga inslag, sångmedverkande som måste få sjunga ett visst antal sånger därför att de är samlade denna söndag, långa parentationer, improviserade kommentarer till sånger. Barnen som istället för att sjunga en sång som de övat sjunger fyra som de inte kan. Informationer om än det ena än det andra. Någon ska berätta en sak på 5 minuter men tar 15. När det är dags för predikan har tiden gått, folk börjar bli ordtrötta och gudstjänsten är avmagnetiserad. Predikan som trängs åt sidan för allt det allt det övriga.

Predikan kommer också i kläm i många pastorers arbetsschema. Att förbereda en predikan tar tid, 10 – 15 timmar. Det ligger så många saker på pastorernas bord. Tiden för predikoförberedelse får släppas till för annat. Den främsta orsaken till torftiga, slentrianmässiga  predikningar är för kort förberedelsetid. Predikanten kommer inte in i brottningen med texten, den skapande våndan, ropet till Gud om hjälp att få vara förmedlare.

Om predikan är det som Joakim Hagerius skriver med ett citat av Gustaf Wingren: ”Samma oerhörda kraft som fanns i skapareorden i Bibelns första kapitel, samma skaparkraft finns i det predikade ordet idag” då kan ingenting konkurrera med det.

En andra punkt jag nämnde var gudstjänstens öppenhet. ”Sökargudstjänsten” omnämns återkommande kritiskt. Det går går inte att komma förbi att anslaget i boken är en ”inåtvänd gudstjänst”. Det är också vad vi ser i verkligheten. Den frikyrkliga gudstjänsten har blivit mer och mer intern.

Också här har det skett en förändring i förhållande till vårt arv. När missionshusen byggdes i den första generationen var det ofta för 3 – 4 gånger fler än antalet medlemmar i församlingen/föreningen. Man ordnade möten/gudstjänster för byn eller bygden.

Detta var också i linje med hur de första kristna tänkte. Man möttes i Salomos pelargång. Det var den lokal i landet där det var lättats att slinka in. Jesus hade satte den modellen. Vid några tillfällen drog han sig undan tillsammans med sina lärjungar annars var hans verksamhet helt offentlig. Paulus skriver om de första kristnas gudstjänst att man räknade med att ”utomstående” också var med och i viss mån skulle man anpassa ”gudstjänsten” för dem. (1 Kor 14:23)

Att ha en öppen gudstjänst där också sökare, konfirmander, alphafolket, och inbjudna vänner finns med  behöver inte leda till ytlighet. En öppen gudstjänst kan leda till större iver, mer bön, noggrannare förberedelse, starkare beroende av Gud, större uppmärksamhet mot nya människor. Framför allt verkar det som om Guds Ande har en välbehag till detta. Jesus knöt ju Andens verk till en inriktning mot nya människor.

Ofta är det inte av andliga skäl utan av trivsel och bekvämlighetsskäl man sluter sig. Man är en social gemenskap för människor med likartad bakgrund. Gemenskap är ett viktigt ord i den kristna församlingen, men vi får inte betona gemenskapen så mycket att den blir viktigare än kallelsen.

Jag kommenterade också den avgörande frågan om vem som är gudstjänstens främsta subjekt. Jag menar att vi här har det alldeles unika med den kristna gudstjänsten. Det är här den skiljer sig från den judiska tempeltjänsten, fredagsbönen i moskén och från allt annat i olika religioner som skulle kunna gå under namnet gudstjänst. det är också härd en skiljer sig från shower och konserter. I alla dessa samlingar är människan det främsta subjektet. Det är vad människan kan prestera som är i fokus.

En kristen gudstjänst speglar vad kristen tro är. I den är Gud det främsta subjektet. Det är Gud som söker oss, kallar oss, förlåter oss, ger oss nytt liv, bevarar oss, skapar förändringar i våra liv, en kristen livsstil är Andens frukt. Det är Gud som bevarar oss, stärker vår tro, leder oss, för oss in i på nya områden, in i nya uppgifter, det är Han som utrustar oss. Han har vunnit seger över all ondska och destruktion. Han har ett projekt på gång med nya himlar och en ny jord. Detta ska prägla den kristna  gudstjänsten. Vi går alltså inte dit i första han för att göra något för Gud, något som blidkar Gud eller gör Gud glad utan för att Gud ska göra något med oss. I detta ligger gudstjänstens befriande anslag.

Min Gud när jag betänker, vad du har gjort för mig                                                             vad nåd du städs mig skänker                                                                                               jag får ju allt av dig

Då blir jag hjärtlig glader,                                                                                                                    då lockas lovet fram.                                                                                                                       Hav tack min hulde Fader,                                                                                                                      hav tack Guds dyra lamm

Tondräkten och språket är 1800-tal, men innehållet tidlöst. Jag citerar den inte för att säga att vi ska återgå till de gamla sångerna utan för att visa hur man såg på detta i frikyrkans första generation. Gud var det främsta subjektet. Vår lovsång, tillbedjan är följdverkningar. Vänder vi på detta får vi en jobbig gudstjänst och en jobbig tro.

Hur återerövrar vi församlingssången i församlingen? frågar Michael Jonsson i ett kapitel som delvis känns som ett nödrop och det bör den vara. Sången, som har varit vår specialitet, har på många platser nästan tystnat. Hur har detta gått till? Hur ska det ske en förändring? Jag tror Michael Jonsson har en del nycklar, men det finns fler. En nyckel kan vara det jag nyss har nämnt. Ser vi vår lovsång som en tjänst inför Gud eller är den en spontan yttring av vad Gud gjort med oss?

Eleonore Gustafsson gör flera intressanta reflektioner i sitt kapitel om Eftermötet. Hon berättar om hur hon i  olika frikyrkliga församlingar runt om i Sverige inbjudits att ”tända ljus, spika spikar i ett kors, plantera frön i en kruka, lägga stenar framför en tom grav, peta in skrivna böner i en klagomur och rita böner på ett plank.” Vi som besöker frikyrkliga gudstjänster känner igen detta och det finns fler handlingar som utförs i denna del av gudstjänsten som att bli smord med olja eller ta med handen i vatten för att förnya sitt dop. Hon gör i slutet av sitt kapitel en intressant reflektion: ”Det finns en risk  att vår eftermöteskultur ibland underblåser den narcissistiska kulturen snarare än hjälper människor ut ur den. Kanske behövs det idag gudstjänster utan eftermöten där människan får träna sig att glömma bort sig själv.”

Hon skriver också: ”Den förbönshjälp som finns i dagens eftermöten är inte nog. Den typ av bikt som ägde rum under Mangs möten behöver återuppstå i frikyrkan.” Jag tror hon träffar väldigt rätt. Vi måste erbjuda människor något mer än vi gör om vi vill vara till hjälp på ett djupare plan.

Slutligen ett ord om ett återkommande inslag i boken som jag också vill ifrågasätta.  Det finns en rädsla för att människor ska märkas. Den dyker upp lite här och där, också i boken. Ett par exempel:

”Allt som uppmuntrar till personfokus och predikan som en en-mans-show behöver vi vara mycket vaksamma på att förhindra. Vår uppgift är att tillsammans söka Bibelns betydelse för oss idag,”

”Det finns på sina håll en misstänksamhet mot förkunnande sång. Rädslan sitter i att vi ska bli människofixerade istället för gudstillvända.”

Det är en underlig tanke att Gud blir mer ärad om människan bleknar bort. Det är ju som om rosen, tulpanen eller boganvillan skulle säga: jag slår inte ut mina blad. Jag vill inte konkurrera med Gud. Det är ju när bladen är utslagna som Gud äras! Det är när människan blommar som Gud äras.

Finns det inte en risk att vi hamnar i människofixering? Jo, absolut. men det har med inställningen hos människan att göra. Gör jag detta för att själv bli ärad eller för att Gud ska bli ärad? Det märks rätt snart hur det är.

Det är personligheter som skapar historien, sa Nathan Söderblom. Detta gäller också den kristna historien. Vi har haft personligheter som har framträtt i predikan, i sång, i musik, i brännande samhällsfrågor, i kraftfulla sociala projekt, som författare, som ledare och gjort avtryck. Den kristna miljön ska vara frigörande här. Inte hämmande. Om inte goda företrädare träder fram blir det andra som tar den platsen. Då får vi problem. pingstdagens villrådighet ”trädde Petrus fram” och gjorde avtryck som fortfarande består. Vi behöver personligheter idag.

Posted in Gudstjänstförnyelse | 3 Comments

Var graven tom när kvinnorna kom, eller?

Ingen fråga är viktigare för teologin och för den kristna tron. Har Jesus uppstått i tid och rum, eller var påsken en upplevelse i lärjungarnas inre?

För att formulera frågan rakt: Var graven tom när kvinnorna kom?

Här återger jag ett sammandrag av en artikel som en av mina favoritteologer, Clark Pinnock, skrev för flera år sen. Jag har gjort en del redigeringar och känns översättningen stolpig på några punkter beror det på att jag har gjort den.

Ursprungsartikeln hade rubriken

The Incredible Resurrection: A Mandate for Faith 

 

Alla fyra evangelierna meddelar att graven där den korsfäste Jesus hade begravts på fredag ​​eftermiddag var tom på påskdagens morgon. Deras vittnesmål stöds av den första predikan som refereras i Apostlagärningarna: ”hans kropp mötte inte förgängelsen” (2:31) och upprepas av aposteln Paulus som i samförstånd med apostlarna, skrev att ”Jesus dog, begravdes, och uppstod på tredje dagen” (1 Kor 15 : 3-4 ). Genom ett ingripande av Gud Fadern tömdes graven där man lagt Jesus, och Jesus – hans kropp och själ – uppstod till ett nytt liv med en förvandlad kropp. Genom deras otvetydiga vittnesbörd och genom den andliga kraft denna denna sanning utövat på kristna från då till nu, har Jesu Kristi kroppsliga uppståndelse varit den historiska övertygelsen i kyrkan och den normerande innebörden av uttrycket i den apostoliska trosbekännelsen ”På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”.

Trots dessa vittnesbörd, finns försök att upplösa tron ​​på Jesu uppståndelse. Förra året dök en roman av Charles Templeton upp med titeln ”Act of God”. Den berättar en historia om att man upptäckt Jesu kropp och om kyrkans försök att hålla nyheten om detta borta från allmänheten. Mer spännande än romanen själv, att just denna förmodade upptäckt, som historiska bevis försäkrar har uteblivit – har varit reaktionen hos liberala kyrkomän att denna möjlighet finns. Ernest Howse, till exempel, pastor i Bloor Street United Church i Toronto, förklarade i en tidningskolumn att Templeton centrala hypotes inte har någon övertygande relevans för honom, därför att upptäckten av Jesu ben inte skulle ha någon som helst betydelse för hans tro på Jesu ”uppståndelse”. Folk bara känner sig hotade av en sådan eventuell upptäckt. Det är bättre att inse att vad som än hände med Jesu kropp har det inte någon inverkan på de andliga och moraliska konsekvenserna av hans liv, som utövat inflytande över århundradena. Howse tror på Jesu”uppståndelse”, men inte i fysisk mening.

Harvardteologen Gordon D. Kaufman uttrycker en liknande övertygelse. Han erkänner att de tidigaste kristna själva trodde på den kroppsliga uppståndelsen, men Kaufman finner det omöjligt att komma överens med deras tolkning (deras tro orsakades av hallucinatoriska visioner av den uppståndne Kristus). Istället markerar han en kontinuitet mellan den historiske Jesus och trons Kristus på ett ganska annorlunda sätt. Enligt hans åsikt var det centrala påståendet av kyrkan i proklamationen av Jesu uppståndelse den ”att den Gud som hade agerat genom Jesu verksamhet och särskilt i hans död var fortfarande aktiv i de troendes gemenskap”. Inte förvandiglingen av Jesu kropp, men den fortsatta kraften i Guds handlande, påstår han, är det teologiskt viktiga påstående som de vill göra. Kaufman förnekar inte att de första kristna trodde ​​på Jesu kroppsliga uppståndelse och att de var övertygade om Guds fortsatta aktivitet; han känner helt enkelt att för honom som en modern teolog är dessa grenar inte oupplösligt förbundna. Enligt hans uppfattning är den sanna innebörden av den historiska händelse som kallas ”Jesu uppståndelse” inte det öde som drabbade Jesu kropp, men det pågående gudomliga arbetet i att försona mänskligheten. Han menar att uppståndelsetron kan demateriliseras utan att man gör allvarlig skada på den verkliga betydelsen av denna händelse. (Systematic Theology: A Historicist Perspective, sid 411-34, 4671.).

Det är alltså vanligt att stöta på liberala kristna som, i stället för att tro påståendet som det framställs i Nya Testamentet, tror på den uppståndne Kristus oberoende av den tomma graven. Det senare anses oväsentligt och kan skiljas från själva trosartikeln.  Gud behövde inte, hävdas det, reliken av Jesu jordiska kropp för att fastställa kontinuitet mellan den historiske Jesus och trons Kristus; det finns inget krav på graven skulle vara tom för Gud skulle kunna höja Kristus till nytt liv.

Vi måste nu fråga hur man kommit fram till denna ståndpunkt och vad vår inställning till den borde vara. Det är förvånande att finna att tro på Jesu uppståndelse kan tolkas på ett sätt främmande både för Nya Testamentet och av den vanliga betydelse detta ord förmedlar. Varför skulle någon vilja bekänna Jesu uppståndelse i så vilseledande termer?

Flera av de skäl som oftast lyfts fram är så svaga att man kan förmoda att de verkliga orsakerna ligger djupare. Vi vill ta upp tre av dessa.

1. Det är vanligt att hänvisa till konflikter och motsägelser som sägs existera i uppståndelseberättelserna. Att det finns detaljer där som inte exakt stämmer med varandra. Mer sällan nämns är att skillnaderna i fråga är relativt små och att de kan harmoniseras utan större ansträngning. De kan faktiskt öka trovärdigheten i berättelserna genom att de tar bort varje antydan av samverkan mellan de olika vittnena. Detta är verkligen ingen anledning till att överge vad de fyra evangelierna alla entydigt anger i perfekt överenskommelse om den kroppsliga uppståndelsen.

2. Ett annat skäl som ofta hörs är påståendet att aposteln Paulus menade något helt annat med sin användning av termen uppståndelse än vad evangelieskribenterna gjorde. Han inte bara missar att nämna den tomma graven, säger man, han tänker också på uppståndelsen i radikalt andra termer.

Poängen är dock långt ifrån avgörande. Varför skulle Paulus sammanblanda att ”han begravdes” och att ”han uppstod” som om det senare var på ett annat plan än med kött och blod? En kroppslig uppståndelse är verkligen också vad som antas, både i hans undervisning om dopet där en kropp är symbol begravd i vatten och upprest ur det (Rom 6: 4.) Och löftet han ger att vår kropp kommer att förändras till att bli som Kristi kropp genom Guds kraft (Fil. 3:21). Det finns inga övertygande skäl att tolka Paulus på något annat sätt än som att se dem som ännu ett kraftfullt stöd till verkligheten av Kristi kroppsliga uppståndelse.

3. Ännu ett påstående är att det judiska sinnet inte hade något annat begrepp för att uttrycka seger över döden än uppståndelse. Den kristna tron föreställde den därför så, menar man. Denna invändning är helt enkelt felaktig. I boken Salomos Vishet, beskrivs den i termer av odödlighet (Vishet 3: 1-8). Hade de första kristna bara velat säga att Jesus levde i den andliga världen efter sin död kunde de ha sagt det utan att dra in begreppet uppståndelse.

Många andra svaga och otillräckliga motiveringar har framförts, men det är alltför uppenbart att de verkliga orsakerna är av filosofiska och teologiska, inte empiriska och historiska skäl. Låt oss titta på det senare.

Den verkliga orsaken till varför liberala teologer försöker kringgå Nya testamentets vittnesbörd om Jesu fysiska uppståndelse är en obiblisk religionsfilosofi  och arbetet med revisionistiska teologier. De kommer från en humanistisk syn på historien, vilken gör uppståndelsen oacceptabel eftersom det är otrolig. Ett sådant antagande gör det nödvändigt med en omtolkning av tron, menar man.

Bultmann framför med beundransvärd tydlighet vad andra ofta dolt ”Ett historiskt faktum som innebär en uppståndelse från de döda är helt otänkbart” {Kerygma och Myth, s. 42).

Bultmanns förutsättning kommer från David Hume och Ernst Troeltsch, och innebär uppfattningen att den historiska verkligheten från början utesluter uppståndelsens trovärdighet.

När någon ställs inför denna tanke finns två alternativ: antingen att vända sig bort från en kristen ståndpunkt, eller att revidera sin förståelse av tro så att den kan existera ohotad genom ett förnekande av den faktiska grunden.

Ett sådant förslag förslag kan verka attraktivt för dem som vill behålla tron, men som inte kan acceptera de historiska förhållanden som Nya testamentet säger sig vila på! Det gör det möjligt för dem att fly från konsekvenserna av sin egen humanistiska kritik medan de kvarhåller den subjektiva nyttan av tron. Man gör det helt enkelt genom att skilja evangeliet från dess historiska grundvalar. Vad man måste förneka är det Paulus påstår: ”Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös.” (1 Kor 15:17)

Men varför, är det viktigt att hålla fast vid att Jesus uppstod kroppsligt?

Det första är att det är en bekräftelse från Fadern av sonens lydnad.  I denna offentliga och dramatiska händelse ger Gud sitt godkännande och sin acceptans av Jesu lidande och död å den mänskliga rasens vägnar. Det bekräftar också de förutsägelser om Guds rike som Jesus gjort före påsken. Ingenting mindre än Jesu kroppsliga uppståndelse skulle ha räckt för att övertyga lärjungarna sanningen om hans seger över döden. Enligt det enhälliga vittnesbördet av Nya Testamenets författare var det det faktum att kroppen uppstått som övertygade dem. Hade de trott att uppståndelsen var poesi och inte faktum, som Howse föreslår, skulle de aldrig ha lämnat sina fiskenät för att predika evangeliet. Det skulle ha funnits något evangelium.

Det andra skälet är nära kopplad till den första. Det är en deklaration och försäkran om att försoningsverket har framgångsrikt utförts. Jesus bar våra synder i sin kropp på trädet (Heb. 9:26), han erhöll förhärligande i samma kropp också för vår räkning. I Jesu uppståndelse, höjde Gud oss ​​upp till nytt liv med honom för att sitta med honom i den himmelska världen, i Kristus (Ef. 2: 6). Om Messias kropp är fortfarande är under dödens makt, han har misslyckats som vår representant, och det finns ingen försoning för synder.

Paulus gjorde detta sammanhang tydligt när han sade: ”Om Kristus inte har uppstått , så är eder tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder ” ( I Kor . 15:17) . Kort sagt, om Kristus har uppstått, är vi frikända och vi är släkt med honom genom tron​​. I att inte låta  honom möta dödens nedbrytande krafter, uppfyllde Gud skrifternas löften om att upphöja och lyfta upp sin trogne tjänare, så att genom hans ställföreträdande lidande Herrens vilja för att frälsa syndare skulle verkställas.

Men det finns ett tredje skäl som som följer på de två andra. Det har att göra med innebörden av uppståndelsen i de eskatologiska förväntningar, som i motsats till den grekiska tron ​​på själens odödlighet, räknar med inlösen av hela människan, kropp och själ. Frälsning i ljuset av uppståndelsen innebär en utvidgning och förbättring snarare än en förminskning av livet. Den talar om den totala förvandling av hela människan i den nya skapelse som Gud har lovat, då det dödliga kläs i odödlighet och det förgängliga i oförgänglighet (I Kor I5: 53; Il Kor 5: 4.).

Att förminska uppståndelse till en ickemateriell symbol för nytt liv är att råna innebörden på dimensionen av världens förvandling, och att driva det i riktning mot grekiskt tänkande. Kroppslig uppståndelse är viktig eftersom det innebär frälsning för hela människans skapade existens, inte bara en befrielse av människans andliga väsen.

Även om det framtida livet kommer att bli ofattbart härligt, blir det liv i tid och rum. Och  befriats från slaveri och korruption, kommer det att vara liv i nya himlar och ny jord, där rättfärdighet bor. Den verkliga innebörden i förnekandet av Jesu kroppsliga uppståndelse är ytterst ett avvisande av den kosmiska betydelsen av kristen frälsning. Det är vägran att tro att den Gud som skapat allt kan underlägga sig allt och skapa en ny värld.

Den vanliga tänkandet i vår nuvarande humanistiska situation påverkar oss att emot änglarnas budskap vid den tomma graven med skepsis. Det har påverkat vissa så mycket att det lett dem till att förneka de goda nyheterna och till att hålla sig till en dematerialiserat uppståndelse upphängd halvvägs mellan tro och otro. Låt oss inte tillåta detta tänkande påverka oss, utan låt oss stå upp på påskdagens morgon med att bekänna med glada och troende hjärtan Guds seger över synd och död genom vår Herre och Frälsare, Jesus Kristi uppståndelse.

Posted in Teologi, Uppståndelsen | 3 Comments

Bad Jesus till Allah? – om ett kristet förhållningssätt till Islam

 

Detta är en sammanfattning av ett offentligt samtal som Anders Blomberg, pastor i Stenhammarkyrkan, och jag hade i Stadsbiblioteket i Lidköping den den 21 januari 2015. Intresset var stort. Många fick vända i dörren eftersom lokalen var fullsatt. Detta var faktiskt det mest besökta av bibliotekets alla arrangemang under året. (Vi inbjöds att göra en repris som också den blev fullsatt.) Med i lokalen fanns bland andra Khaled som från muslimskt perspektiv  gav oss viktiga inlägg och kompletteringar.

Avsikten med kvällen var att skissa på ett kristet förhållningssätt till islam.

Anders började med att säga att det ämne vi tar upp har blivit alltmer aktuellt.     Enligt en folkräkning på 1930-talet fanns det då i Sverige 15 personer med muslimsk bekännelse. Idag ligger siffran på en halv miljon.

Den debatt som förekommer betraktar frågan ur sociala, politiska, genus och  jämställdhetsaspekter. Aldrig någonsin hör man någon som bemöter islam ur det religiösa perspektivet. Det är anmärkningsvärt eftersom vi har att göra med världens näst största religion. Med tanke på den kraft som religion (alla religioner) bär inom sig tycker vi att det skulle vara påkallat att göra det.

Vi skrev i en liten debattartikel i NLT (Nya LidköpingsTidningen): ”Få har inte ens grundläggande kunskap om islam ännu mindre om vad som skiljer kristendom från islam.” Detta gäller inte bara proffstyckarna utan även kristenheten i Sverige.

Förra veckan skrev Annika Borg i Svenska Dagbladet: ”Ett avgörande upplysningsarbete bör utföras av religiösa ledare.”

Mohammad Fazlhashem, som är professor i islamisk telogi och filosofi, sa i Agenda att de som riskerar att rekryteras till religiös våldsideologi måste bemötas ur ett teologiskt och religiöst perspektiv.

Det vi vill ta upp här idag är en utveckling av det vi skrev i den här debattartikeln. Utan att tala om gudstro kan vi inte förhålla oss till islam. Inte minst borde det gälla kristenheten i Sverige som haft monopol på gudsfrågan i vårt land i snart 1000 år.

En sak vill vi säga väldigt tydligt: Vi kommer inte  här att diskutera svensk invandringspolitik utan det vi talar om är kristendomens förhållande till isalm och detta ur ett religiöst perspektiv.

Jag kompletterade med att säga att det ämne vi tar upp är mycket ofattande. Doktorsavhandlingar om kristendom och om islam skulle kunna fylla detta bibliotek många gånger om och vi ska hålla oss inom ett antal minuter. Det enda vi kan göra är att ge en skiss, dra upp några linjer.

Jag sa också att det i den här frågan finns myter och vanföreställningar både på sekulärt, kristet och muslimsk håll. Det finns alla möjligheter till missuppfattningar. Men att det är svårt att orientera sig får inte leda till att vi blundar för för de här frågorna som om de inte finns. Vi måste fundera. Hoppas den här kvällen kan ge bidrag till det.

Anders höll en kort genomgång av islam och sa då att islam uppkom som religion på 600-talet e Kr på arabiska halvön i en miljö som präglades av en mängd olika trosriktningar, framför allt av kristendom ock judendom.

Där levde en man som hette Muhammed ibn´ Abdullah.

Islam berättar om att Muhammed i en grotta fick en uppenbarelse av en ängel där han uppmanades att skriva ned ett budskap som var Koranen. Koranens plats i islam skiljer sig från Bibelns plats i kristendomen. I kristendomen är det Jesus, alltså en person, som uppenbarar vem Gud är och Bibeln beskriver den personen. I islam är det inte så att Muhammed motsvarar Jesus, utan där är Koranen själva uppenbarelsen. Det betyder att en troende muslim förhåller sig, ungefär och förenklat, till Koranen som en kristen förhåller sig till Jesus.

Efter Muhammeds död uppstod en tvist om vem som skulle efterträda honom. Det fanns å ena sidan en man som hette Abu Bakr, å andra sidan en man som hette Ali. Abu Bakr kom att leda det som idag kallas Sunni. Ali är den som ligger till grund för det som i dag kallas Shia.

Precis som inom kristendomen har det naturligtvis uppstått konflikter. Många av de konflikter vi idag ser i Mellanöstern har sin grund i konflikten mellan Sunni och Shia och är alltså en mycket gammal konflikt.

I kristendomen har vi motsvarande konflikter mellan protestantism och katolicism inte minst under 1600-talet när Gustav II Adolf drev sitt eget ”jihad” för protestantismen i det katolska Europa. För inte så länge sedan såg vi konflikten mellan de grupperna på Nordirland där man utförde vedervärdiga massakrer på varandra.

Därefter gick jag in på frågan som var kvällens ämne: ”Bad Jesus till Allah?”

Jesus talade arameiska. Nya Testamentet är skrivet på grekiska, men det finns några inklipp i texten på arameiska där man återgett Jesu ord precis som han sa dem. Ett sådant exempel är orden Jesus säger när han blivit korsfäst: ”Eli, Eli, lema sabaktani?” Det betyder ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Enligt språkforskare har ordet Eli  nära släktskap med arabiskans ”Allah”. ”Allah” är det arabiska ordet för Gud. Det ordet användes av Jesus i arameisk form.

På den första pingstdagen, som man kan läsa om i Nya Testamentet, talade de kristna en mängd olika språk. Så här står det att folket bland annat sa: ”Vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar” (Apg 2:11). Där talades alltså arabiska om Gud. Det troligaste är att man då använde ordet Allah. Det är också det ord som används i Bibelns arabiska översättningar. När man sjunger lovsånger i pingstkyrkan i Kairo sjunger man till Allahs ära.

Man använder alltså samma ord som muslimerna, men är det samme Gud? Inom islam tror man ju inte på Jesus som Guds son även om man håller Jesus högt, man tror att han var en profet, men inte Guds son som kristna tror. Man tror inte heller på treenigheten, att Gud uppenbarar sig både som Fadern och som sonen och som den heliga anden. Kan det ändå vara samma Gud man ber till?

Vi ska komma ihåg att man inom judendomen inte heller bekänner Jesus som Guds son, inte heller tror på treenigheten. Ändå är det en självklar förutsättning i Nya Testamentet att judar och kristna ber till samme Gud.

Detta synsätt begränsade sig inte bara till judarna. Jesus förde ett andligt samtal med en samarisk kvinna. Samariernas tro avvek från judarnas, men Jesus säger inte till henne att ni tror på en annan Gud utan också här är förutsättningen självklar att man ber till  samme Gud.

När Paulus är i Aten följer han samma linje. Där finner han ett altare med inskriften: Åt en okänd Gud och säger: Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Han har invändningar mot den mängd av guld och silver som fanns i deras tempelbyggnader, men han säger inte: Ni har en annan Gud utan han säger: ”Gud är inte långt borta från någon enda av oss. Det är i honom vi lever, rör oss och är till”. Då citerar han en av deras poeter. Han betonar det gemensamma. När han sen börjar tala om Jesus skär det sig. (Se Apg 17: 16-34)

Följaktligen finns det goda skäl att förhålla sig till islamsk tro på Allah som Jesus förhöll sig till judisk och samarisk tro och Paulus till grekisk. Vi kan ha olika uppfattningar om hurdan Gud är, men det betyder inte att vi tror på olika gudar.

Det här betyder inte att islamisk tro och kristen tro är samma sak. Det finns ju de som menar att alla religioner  egentligen är samma sak.

Här tog Anders över

Att säga så är på ett sätt väldigt naivt. På ett sätt är det också väldigt underskattande att dra den slutsatsen. Det är sånt som sker i ett samhälle där man avhänt sig hela den religiösa frågan. Det fungerar där man tänker sig religion som ett litet religiöst intresse utan verklig betydelse. De som säger att alla religioner är samma sak har ofta väldigt liten kunskap och ofta väldigt litet intresse för saken.

För att jämföra med politik: Jimmy Åkesson och Åsa Romson, det är samma sak. De är ju politiker. Anna Batra och Jonas Sjöstedt likaså. Dels visar det är väldigt svag kunskap om vad politik är. Det andra att det visar på ett väldigt svagt intresse. För det tredje är det också djupt kränkande. Varken Åkesson, Romson eller Batra eller Sjöstedt skulle tycka att det vore särskilt kul att bli ihoppackade som ett. De har ju ett budskap var och en.

Den stora skillnaden mellan islam och kristendom är synen på Jesus eller Isa som han heter i Koranen.

Inom islam betraktar man honom som en framstående profet medan kristendomen betraktar Jesus som Guds son, vilket är ett påstående som vi inte har behövt reflektera över på tusen år. Vår bekännelse säger att den som tror på Jesus som Guds son är kristen. Antingen gör man det eller så gör man det inte. Vi har inte behövt reflektera över det förrän vi förrän vi möter det som är besläktat med kristendomen. Det är den fråga som dyker upp hela tiden i mötet med muslimer och man frågar varför är det så viktigt för oss som kristna att Jesus är Guds son. Den frågan kräver ett svar.

Torsten bryter in: Att Gud har en son är det i samma mening som jag har en son, eller du har söner? Har Gud en pojk?

På det säger Anders: Detta är också den kritik jag har fått av mina muslimska vänner Har han en morbror också, har han kusiner? frågar man. Om Gud är en har han väl ingen son och det är ju ett logiskt resonemang. Jag försöker då förklara hur vi ser på detta.

Profeten har en uppgift. Han är en budbärare. Han kommer med ett budskap. Från Gud.

Inom islam betraktar man Muhammed som en profet. Och Jesus som en profet. Problemet för mig som kristen att betrakta Jesus som en profet är att en profet har ett mandat som sträcker sig till budbärarens. Man tillber inte en profet. Ingen muslim tillber Muhammed. Jag vill inte vara respektlös, men säger detta för att vi ska förstå. Om min brevbärare förmedlar till mig ett beslut som skattemyndigheten har tagit om att jag ska bli skattebefriad, vilket aldrig kommer att hända, men vi tänker tanken. Då går jag ju inte ut och kramar och kysser brevbäraren av glädje och säger tack. Han skulle bli frustrerad och säga: Jag är bara budbärare. På samma sätt var Muhammed noga med att han inte skulle upphöjas till en person som man tillbad. Anledning till att det finns ett bildförbud i islam beror inte på att Muhammed är så helig att han inte får avbildas, utan det beror på att man inte ska frestas att ikonisera honom. (Ikonisera – göra honom till föremål för tillbedjan) Han är budbäraren.

Däremot säger Jesus att han talar med sonens mandat. Inte minst i Mellanöstern vet man att om fadern inte kan vara personligen närvarande så har sonen rätt att tala i faderns ställe. Det handlar alltså om ett mandat.

Nu kan man ju tro det  – eller inte tro det. eftersom jag är kristen har jag valt att tro det. Därför är det viktigt för mig att säga detta till mina muslimska vänner: Det är klart att han inte har vare sig farbröder eller kusiner – men han har ett mandat.

Ytterst handlar det om om den fråga som alla religioner sysslar med: ”Hur kommer det att gå?” Hur kommer det att gå för dig, för mig, för oss, för skapelsen och världen? Livet är som en berättelse eller en film. Vi vet att slutet på varje berättelse avgör om helheten var på gott eller ont. Om det fanns en mening, om lidandet var värt det här. Inom religionens värld, i hög grad inom kristenheten använde man ett ganska belastat begrepp för att beskriva det här målet. När vi är framme vid det goda som Gud har bestämt kallar vi det  frälsning.

Vägen till detta, enligt islam, är då att förhålla sig till en lagtext, fördenskull inte en dålig lagtext. Det finns ju också lagtexter i  Gamla Testamentet. Den judiska ”toran”. Mose lag. Det är alltså ett antal kriterier som människan måste uppfylla för att nå det här målet. I Mose lag finns 10 Guds bud som en väldigt central text.  I kristendomen är lag, etik och moral naturligtvis inte oviktiga, men den frälsande storheten finns inte i skrivna bud utan i Jesus som person. Då talar vi om lagens väg och nådens väg.

En troende ortodox jude skulle säga: Det där du pratar om nu är bara strunt. Ortodoxa muslimer tycker också det här är strunt. Så får man naturligtvis tycka, men det är ändå där skillnaden är.

När jag sitter vid datorn hemma och kommer in i en massa system, inget händer och jag kör fullständigt fast. För att lösa detta får jag rådet: Ta nu och läs instruktionsboken. Det jag då läser är ju en form av lag. Där står sanningen om hur jag ska hantera detta. Det enda som händer då är att jag får på pränt, svart på vitt vad det är jag inte kan. Då kan det hända att min son kommer på besök. Han sätter sig vid datorn och fullbordar lagens krav för mig.

Vi kan diskutera de här sakerna, men måste ändå förstå – vad  skillnaden är?

Torsten: För att styrka detta kan vi ju tänka på berättelsen om den förlorade sonen som ju i stort sett hade misslyckats med sitt liv och inte levde upp till några krav och förväntningar. Han söker sig hemåt till sin far, som är en bild på Gud. Där klargör han hur det är med hans liv. Han är ärlig och öppen och erkänner sin situation. Det som händer där är att han drabbas av stor nåd. Fadern tar honom i sin famn och upprättar honom totalt fast han inte kunnat fullgöra något av dessa bud. Det är inte så att han får arbeta för att eventuellt bli godkänd längre fram. Utan han är totalt upprättad i ett ögonblick och detta är ju då nådens väg. Vi ser flera exempel på detta i evangelierna. Till exempel den man korsfästes tillsammans med Jesus. Han hade misslyckats med sitt liv. Vad han har gjort vet vi inte, men det är sådant att samhället har dömt honom till dödsstraff. Han säger en liten bön som säkert var väldigt ofullkomlig. Tänk på mig Jesus, när du kommer i ditt rike. Och Jesus säger omedelbart till honom Idag ska du vara med mig i paradiset.

Anders: När man för det här samtalet uppstår inte fiendskap mellan kristen tro och islam utan det finns ett stort intresse. Folk i muslimska länder vill gärna diskutera religion.

Torsten: Så till en olikhet som är, åtminstone delvis, kulturellt betingad, men som är absolut viktig att känna till för att kunna orientera sig i det som händer just nu i världen.

För en muslim är religionen på ett annat sätt än för oss ett utryck för folket. Det har vi svårt att förstå. Om någon hånar den kristna tron är det för en kristne ledsamt men man känner inte det som en attack på oss som folk. Men många inom islam ser ett hån mot deras tro som ett hån mot det egna folket.

När till exempel Lars Vilks framställer Muhammed som en rondellhund säger man från vissa håll att man måste kunna driva med religion. Då tror jag det är viktigt för oss i västerlandet att vi har klart för oss at det för många muslimer handlar det om något mycket mer än religion. Man ser det som ett angrepp på folket, på själva folksjälen. Detta måste vi inse. Vi måste tänka oss in i vad det är som händer med ungdomar som ger sig in i jihad. Inte för att försvara terror. Men vi måste tänka oss in i vad det är som gör att sådan fanatism uppstår.

Fanatism uppstår inte hur som helst – det förutsätter en jordmån. Vi måste sätta oss in i deras tankar, inte för att försvara utan för att åtminstone försöka klarlägga vad det är som driver.

Vi måste ha klart för oss att det finns stora grupper i den muslimska världen som känner sig kränkta, nonchalerade och diskriminerade av västvärlden.

Bakom deras agerande ligger århundraden av förödmjukelser. Turkar, engelsmän, fransmän och ryssar och på senare tid även USA har styrt över arabernas områden.Generationer av förödmjukelser och bruten självkänsla har skapat ett hav av lagrad vrede.

I vår tid har Islam stora framgångar i Afrika och Asien. Det är till stor del en reaktion på att västvärldens starka kapital kväver deras lokala ekonomier. Detta kan sedan späs på med frustration över ens egen livssituation.

I den frustrationen söker sig unga män till fundamentalistiska religiösa ledare. Religion är något som griper djupt och kan förstärka fanatismen ytterligare. Religionen ger ord åt ens tankar. Nu tror man sig göra Allahs vilja, våldet får en religiös dimension, man kan döda med gott samvete.

Lägger man då till ytterligare förödmjukelser exploderar det. Därför kan vi inte möta dem med retsamhet och hån. Det är inte bara ett hån mot religionen utan mot en hel folkgrupp, man upplever det så, har jag förstått. Det enda som händer är att man göder hatet och skapar förödmjukelse.

Förödmjukelse är fruktansvärt farligt. Förödmjukelse av ett folk kan få ohyggliga konsekvenser. Det var förödmjukelse som som startade 2:a världskriget. Där var inte religion inblandad. Där parades förödmjukelsen av det tyska folket med en kvasivetenskaplig, på den tiden vetenskaplig teori, socialdarwinismen, om den ariska rasens överlägsenhet.

Världens ledare och mängder av pressfolk gick häromdagen med lyfta pennor för att demonstrera för yttrandefrihet. En demonstration man naturligtvis stöder. Som frikyrkliga har vi kämpat för yttrandefrihet och vi behöver mer av detta, inte mindre. Tänk om någon av dessa journalister, någon gång, någonstans, ville skriva någonting till exempel om Frankrikes agerande i Västafrika.

Muslimerna ser på sig själva som en folkgrupp som hör ihop. På samma sätt ser många av dem på oss. Många tänker på västvärlden är en kristen kulturell enhet. De får in västerländska TV-kanaler med porr och tror att dessa uttrycker en kristen livsstil, de ser hur turister på besök beter sig och tror att de representerar kristendomen. Man tolkar kolonialismen som ett uttryck för kristen kultur. En högt studerad muslim sa till mig: ”Adolf Hitler var ju en god kristen, eller hur”. Det är klart att om man ser Hitler som ett uttryck för god kristendom är det inte konstigt om man är misstänksam.

Men även om det finns många missuppfattningar måste vi ändå säga att vi inte går fria. Vi har i vår historia både religiös fanatism och en farlig koppling mellan stat och religion också på kristen mark. Här saknas inte förfärliga berättelser av korståg, krig och inkvisition.

Tänker man på detta kan det ligga nära till hands att dra slutsatsen att det bästa vore om all religion avskaffades. Det finns de som menar det.

Anders:

Jag fick en tankeställare när jag pratade med en vän som är psykiater. Hon är inte kristen. Hon är strikt ateist. Hon sa till mig: Jag förstår inte att du kan hålla på med det här. Det är fullständigt livsfarligt. Det finns två saker, säger hon i egenskap av psykiater som ställer till så oerhört mycket problem och som har en så oerhörd kraft i det mänskliga livet. Det ena är sexualitet och det andra är religion. Då tänkte jag så här: Då har jag ett lysande förslag hur man ska komma tillrätta med alla pedofilbrott, alla våldtäkter, alla sexuella övergrepp, all trafficking som pågår – vi kastrerar alla män så är saken löst

Var och en förstår att det inte är ett rimligt påstående. Religionen har funnits så länge människan har funnits. Däremot är det viktigt att vi definierar vår tro som kristna, som muslimer, som judar. Annars kommer vi snett. Vi kan inte behandla religion som en icke religion. Det kommer att sluta illa om vi fortsätter så.

Torsten: Vad är ditt ansvar då som kristen ledare?

Anders: Ett andligt ledarskap handlar ju inte bara om att uppmuntra människors tro. Det handlar i hög grad också att se till att det inte spårar ur. Religion är kraftfulla saker. Det är en oerhört potent substans. Den som har en religion, oavsett vilken, har förankrat sin identitet i något som är större än en själv, vilket får starka konsekvenser.

Om jag tömmer ut 10 liter vatten på golvet och tänder en tändsticka så händer inget. Det finns ingen energi i det vattnet. Om jag häller ut 10 liter bensin och tänder en tändsticka då händer det saker. Vi vet att vi ska inte göra detta. Det är farligt och vi förklarar för våra barn varför man inte får göra så. När människor runt om i världen vill tända dessa bensindunkar, bildligt talat, måste någon på ett begripligt sätt tala om varför de ska låta bli om det ändå sker måste någon ännu mer förklara varför det inte får ske en gång till.

Kristna ledare har alltså ett ansvar att se till att kristna människor inte begår våldshandlingar mot andra människor. Att man inte brukar våld i sin religion även om sånt faktiskt finns beskrivet i Bibeln. På samma sätt åligger det det muslimska ledarskapet att göra samma sak. Och i händelse av konflikt och när det uratar på grund av religion har alla som sysslar med religion som sin kallelse ett oerhört ansvar.

I kristen religion ligger det så att säga i vårt intresse att hjälpa till med en sådan process. Vi kan ju bara tala för oss själva. Och då måste vi ha klart för oss att vi måste reflektera över vår egen tro i sammanhanget.

Torsten: Du sa att det står om våld i Bibeln, och det finns ju även uppmaningar till våld där. Du ska alltså tala om för folk att de inte ska följa Bibeln?

Anders: I viss mån handlar det ju om det. För det gjorde ju Jesus

Torsten: Så Jesus sa att man inte skulle följa Bibeln?

Anders: Jesus förhindrade till exempel att man stenade en kvinna

Torsten: Ja, Gamla Testamentet sa att hon skulle stenas. Men Jesus visade på en annan väg. Gamla Testamentet innehåller mycket våld även uppmaningar till våld, men Jesus sa: ”Älska er fiender och be för dem som förföljer er”.

Att vara kristen är att följa Jesus.

En livlig frågestund vidtog som jag inte ska återge här.

Däremot vill jag göra ett tillägg om vår attityd till muslimer och till människor av annan tro. Brian McLaren tar upp den här frågan i sin bok ”Why did Jesus, Moses, the Buddha and Mohammed Cross the Road? Jag delar inte alla hans synpunkter, men på den här punkten tror jag att han har väldigt rätt.

Han talar om tre olika förhållningssätt.

1.Dels en stark kristen identitet som reagerar negativt  mot andra religioner. Ju starkare kristet engagemang, desto starkare betoning av olikheter, desto starkare motvilja eller opposition. Ibland går det så långt att man kan tala om demonisering av annan tro än den egna.

2. Dels en positiv accepterande hållning där man försvagar identiteten i sin egen tro. Man ”förminskar betydelsen av att de är muslimer eller hinduer genom att låta det betyda mindre att man är kristen”.

3. Ett tredje alternativ är en tro som både har en stark identitet och samtidigt är öppen. Med stark identitet menas trogen, genuin, äkta. Med öppen menas lyssnande, orädd, fylld av respekt och det som är nyckelordet för kristen livsstil – kärlek. Den är öppen inte för att den kompromissar utan just för att den är geniun.

När jag ser hur Jesus mötte den samariska kvinnan eller Paulus mötte den grekiska religionen ser jag att de följde det tredje alternativet. I detta ligger också frimodighet att tala ut sin egen tro med tydlighet med förväntan att bli respekterad. Hur ska man kunna göra det om man följer alternativ ett och vad har man att säga om man följer alternativ två?

Posted in Islam, islamism | 2 Comments