Hur ska man se på skapelseberättelsen i Bibeln?

För många är Bibelns skapelseberättelse en ”hang-up”. Varför det? Helt i onödan! Läser man den i första hand som ett tillverkningsprotokoll blir den det och gör man  det går man miste om en stor välsignelse.

Om detta handlar bibelstudiet som hölls i Missionskyrkan i Lidköping den 15 sept 2016. Du kan lyssna på det här: http://www.sondaghelaveckan.se/?p=8064

img_2950

Tiden var begränsad. Mycket mer finns att säga. Varje punkt skulle kunna utvecklas mycket mer.

Posted in Bibelsyn, Skapelsen, Vetenskap och tro | Leave a comment

”Är New Wine en dödsdömd rörelse” Svar till itpastorn

Min vän Lars Gunther har kommenterat min föregående bloggpost om ”Hillsong och gamla vinsäckar”. Den kommentaren finns på hans hemsida http://itpastorn.nu under rubriken ”Är New Wine en dödsdömd rörelse?”

Lars  har helt rätt när han säger att jag inte gjort någon omfattande undersökning  av New Wine eller Bethel Redding. Vad jag förstår är kopplingen dem emellan att New Wine har skapat en plattform för Bethel-konceptet i Sverige. Jag är övertygad om att det i båda sammanhangen finns människor av mycket god vilja. Jag skulle helst vilja tiga om det här, men när jag tänker den tanken känner jag mig djupt otillfredsställd.

Utgångspunkten är att jag kommenterade en ledarartikel av Sune Fahlgren som fanns i tidningen Sändaren. Där nämner han om rörelser som för några årtionden sedan väckte stor uppmärksamhet i frikyrkokretsar, Livets Ord, Vineyard (Obs! Den jag känner minst till), Torontoväckelsen, Karisma Center ”Mycket av dessa skeenden är nu historia”, skriver han. ”Av stora anspråk och speciella ”övernaturliga” fenomen finns inte mycket kvar.” Och så ställer han frågan: Var kommer de rörelser som nu är aktuella att vara om 10 år: ”Hur kommer Hillsong att vara om tio år? Vilken roll har New Wine-nätverket då? Vad blev bestående av Bethel Church-konceptet i Sverige?”

Jag svarade på hans fråga att jag tror att Hillsong kommer att klara sig bäst om rörelsen får utvecklas i goda banor. Jag tror att det finns förutsättningar för det och att de nog lever kvar om 10 år. Jag borde han nämnt om deras utåtriktade karaktär som jag tror är en inriktning Gud välsignar. När det gällde New Wine och Bethel Redding  var jag mer tveksam och nämnde som ett exempel att man godkänner som övernaturliga fenomen fjädrar, ädelstenar och guldflagor som faller över folket när man samlas till bön. Ett företeelse som varit återkommande i flera år.

Lars har bekräftat att dessa fenomen förekommer och ser dem som uttryck för sund kristendom. ”Detta är äkta”, skriver han. Här vi skiljer vi oss åt. Jag ifrågasätter den äktheten.

Ledaren för New Wine Sverige skriver som kommentar till min artikel att man inte tillmäter dessa fenomen någon särskild betydelse.”Ledningen för New Wine Sverige har aldrig fokuserat på ovan nämnda fenomen (och det har vi inte heller sett Bethel göra)”, skriver han.

Detta förstår jag inte. Här har vi ju att göra med en oerhörd sak.

Tänk om det det verkligen är fjädrar, ädelstenar och guldflagor  som faller från himlen som församlingen i Redding påstår. ……..I så fall är det ju något oerhört. Jag tycker att Lars utifrån sin utgångspunkt resonerar helt rätt när han i sin framställning drar paralleller till Mose på Sinai berg, eld- och molnstoden som ledde Israels folk igenom öknen, Guds härlighet som fyllde Salomos tempel, Jesus på förklaringsberget, tungorna av eld på pingstdagen. Om det verkligen händer, är det ju faktiskt händelser av oerhörd dignitet.  I så fall är församlingen Bethel, Redding utvalt på ett särskilt sätt i hela världen. Jag känner i alla fall inte till någon annan plats där detta händer.

Antingen är det detta oerhörda, eller så är det ett medvetet bedrägeri. Det är de enda alternativen. Något mellanläge finns inte. Och är det ett bedrägeri så är det ett grovt bedrägeri. Man har då högst medvetet manipulerat med heliga ting för att bedra människor i avsikt att ge intryck av att man representerar något utöver det vanliga.

För min del tror jag inte att församlingen i Redding spelar denna stora roll och kvar står då det andra alternativet. En orsak att jag tror så är också att så mycket har kommit in i den karismatiska kristendomen som inte är sant. Ingen kan förneka att det är så. Väldigt mycket har fått tas tillbaka när sanningens ljus har fått lysa över det.

Amalgamfyllningar som förvandlats till guldtänder, spektakulära helanden som fått dementeras, dödas uppväckelse som inte ägt rum, oerhört överdrivna väckelserapporter, profetior och ”tilltal” i Guds namn som bara visat sig vara luft. Listan skulle kunna göras mycket lång.

Här känner jag ett behov av att markera mig. Detta är inte den typ av kristendom jag vill stå för.

”Den karismatiska väckelsen i sin helhet är inte i kris”, skriver Lars. Nej, det har jag inte påstått. ”Förekomsten av falska sedlar säger inte att alla är falska”, skriver han också. Nej, nej, men problemet är att alldeles för många är det. För mig tillhör detta mitt livs stora smärta. Det är väl därför jag reagerar så starkt. Det känns som man fått inbrott av tjuvar som smutsat ner i ens innersta allra heligaste rum.

Det finns andra inslag också som gör mig tveksam. ”Let go your heart, let go your head, and feel it now” är ett uttryck man använder, något man sjunger och som man uppmanar människor till i Bethel. Att koppla bort förståndet är en förrädisk tankegång och kan leda vart som helst. Att påverka människor till detta är att koppla bort den prövande funktionen. En sådan grundhållning kan jag inte dela. Just detta sätt att resonera har ju varit orsak till så mycket svärmeri och det är en total missuppfattning av vad kristen tro är. Gud har ju skapat oss som tänkande varelser.

Lars tar upp frågan: ”Är de framgångsteologer?” och svarar: ”Till stor del ja”, ”men de står inte för en Hagiansk trosförkunnelse.”  Nej, jag har också uppfattat att de står för är en variant den trosförkunnelse som fanns på Livets Ord. På Livets Ord drevs den förkunnelsen så långt att de ledande företrädarna inte orkade längre. Vi har stått för ”en osund kultur” sa en av dem. Lars skriver om en församling där ”trosrörelsen bränt marken”. Nu kommer trosförkunnelsen i ny skepnad. Lite andra ord och begrepp, lite annat tonläge, t-shirt istället för slips, men i grunden samma sak. Med tanke på trosrörelsens utveckling i Sverige borde detta få oss att se upp.

En av orsakerna till min oro är att extrema ståndpunkter alltid skapat splittring. Det finns tendenser till detta nu igen. Det vore trist om New Wine med alla sina goda, bedjande människor skulle bidra till detta. Om man fortsätter att ge legitimitet åt Bethel, Redding gör man det. Och då finns en risk att de går samma öde till mötes som de rörelser som var tongivande på 80- och 90-talet. Jag tror Gud har en bättre väg.

PS Jag har inte gjort så som Lars skriver om mig att han ”hämtat sina stödjande invändningar från kritiska webbplatser som han hittat genom enkla sökningar på nätet.” Att jag bara ”googlade lite och hittade vad jag ville, utan att pröva mina källor” Nej, så har det inte gått till. Jag har lyssnat en del på vad de själva säger. Och mitt citat ” ”Let go your heart, let go your head, and feel it now” är från en person som jag uppfattar som en vän till Bethel.

Men nu har jag gjort en sådan sökning som Lars beskriver. Och vad jag funnit har gjort mig förskräckt. Är hälften av detta sant är situationen mycket värre än jag trodde. I så fall står Bethel för rena religiösa vanvettet. Är det sant? Det överlåter jag åt andra att bedöma. Själv vill jag nu ägna mig åt annat än att diagnostisera religiösa konstigheter. DS

Posted in Okategoriserade, Teologi | 3 Comments

Hillsong och gamla vinsäckar

Sune Fahlgren är lektor vid Teologiska Högskolan i Stockholm. I senaste numret av tidningen Sändaren lyfter han en fråga som engagerar många frlkyrkoförsamlingar.

Han skriver under rubriken Hillsong och gamla vinsäckar.

Där nämner han nya andliga rörelser, typ Hillsong och New Wine och Bethel Redding som är ”senaste mode i frikyrkokretsar.” Och han ställer frågan om detta är ”lösningen på tillbakagång och andlig tröghet? Är det fråga om nytt vin som spränger gamla vinsäckar eller som vitaliserar dem?”

Han påminner om de rörelser som var aktuella för tjugo, trettio år sedan, Livets Ord, Vineyard, Torontoväckelsen, Karisma Center. ”Mycket av dessa skeenden är nu historia”, skriver han. ”Av stora anspråk och speciella ”övernaturliga” fenomen finns inte mycket kvar. Men sår finns kvar hos enskilda som for illa, och bitterhet över underkänd tro och tradition lever kvar i många församlingar.” Detta är sant: ”Mycket av dessa skeenden är nu historia.” Ska de nya rörelserna gå samma öde till mötes? Är de rörelser som kan vitalisera gamla församlingar och kyrkor eller kommer samma sak att hända med dem som de som för några årtionden väckte uppståndelse och förväntningar.

”Hur kommer Hillsong att vara om tio år? Vilken roll har New Wine-nätverket då? Vad blev bestående av Bethel Church-konceptet i Sverige?”, undrar han. Högst relevanta frågor som ett ansvarigt ledarskap måste ställa.

Om jag själv skulle ge mig in i frågeställningen och försöka bidra med ett svar skulle det vara att jag tror att Hillsong kommer att klara sig bäst om rörelsen får utvecklas i goda banor. Jag tror att det kan finnas förutsättningar för det och att de nog lever kvar om 10 år. Det har mycket att göra med om de vill lyssna till andra röster än sina egna. Jag tror att det bland annat handlar om att de kan lära av tidigare väckelserörelser, om sånt man bör undvika och sånt som måste fördjupas.

Jag tror också att vi i de mer etablerade  rörelserna har en hel del att lära av denna unga andliga våg. Vi måste förstå hur viktigt det är att unga människor får uttrycka sin tro på ett sätt som är naturligt för dem. Varje verklig förnyelserörelse är ju inte bara en ny koncentration på trons centrum utan också en anpassning till den rådande kulturen. Det finns säkert mycket i hillsongsammanhanget som är ofullkomligt och bräckligt , men visa det andliga sammanhang som inte har sådant. En ledning som med varsamma händer och andlig klokhet kan leda detta till stor välsignelse också i framtiden.

Själv är jag mer tveksam till New Wine och Bethel, Redding. Vad jag förestår är det företeelser som är sammankopplade. I Bethel, Redding förekommer det att små ”ädelstenar”, fjädrar och guldflagor faller ner över folket under bönen. Man talar om detta som övernaturliga fenomen. Jag tror inte att det är det. Ledningen är mycket medveten om vad man gör. Och den fråga jag har är: Om Gud verkar så fantastiskt, med under och tecken som man berättar om – varför måste man då toppa verksamheten med rena bedrägerier? Rörelser som sysslar med sådant har i sig fröet till sin egen undergång. Rörelser med ett moget ledarskap sätter stopp för sådant. Det gör man inte inom New Wine. Det är illavarslande.

Fahlgrens artikel är inte slut med detta. Han tar en sväng över den liturgiska förnyelse man upplever på sina håll. Då gör han ett uttalande som är häpnadsväckande. ”Enligt klassisk kristen tro är direkta, omedelbara möten med Gud inte möjliga. Gud är Gud. Därför kommer Gud till oss genom det skapade, främst genom ordet och nattvardens bröd och vin.”

Att Gud verkar genom sitt ord och i nattvarden vill nog ingen ifrågasätta. Men att Gud skulle vara bunden till detta är svårt att tänka sig. Hur kan det vara klassisk kristen tro? Jag måste ha missuppfattat något. Hoppas det. Jag tänker på muslimer som i drömmar möter Kristus och många andra exempel. De har aldrig läst någon bibel, aldrig firat nattvard, men Kristus möter de. Hela skapelsen är ju ett verk av Guds Ande. Varje förnyelse av naturen är ett verk av gudsanden (Ps 104:30). Vi kan inte stänga in Gud i kyrkan och bakbinda Guds verksamhet till vissa sakrament. Gör vi det kommer vi alltid ha rörelser vid sidan om församlingen som tror på en Gud som verkar på ett mycket mer omfattande sätt.

 

Posted in Okategoriserade, Teologi | 6 Comments

Det kreativa flödet

Blev inbjuden tillsammans med konstnärer, musiker och andra skapande människor till en kulturhelg på Kaggeholms slott utanför Stockholm.  Min uppgift var att hålla ett par föredrag och jag gav mig på att tala om ”Den skapande processen”. (Responsen blev faktiskt mycket god.)

Du som tycker detta låter intressant kan klicka på bilden nedan. Du klickar sedan vidare på ”Undervisning” på den övre raden. Föredraget ”Den skapande processen” ligger högst upp. Bry dig inte om att det står ”Del 1″ på föredraget som ligger under. (Det betyder del 1 av föredrag nr 2)

Man brukar tala om 4 områden för konstnärlig framställning:

Bildkonst. Måleri, skulptur, arkitektur, filmskapande, fotografi, textil …

Ordkonst. Poesi, skönlitteratur, författarskap …

Framförande konst. Dans, skådespeleri, retorik, performancekonst …

Tonkonst. Sång, musik …..

Olika konstformer går ju ofta in i varandra. Det jag försöker säga, tror jag, gäller all form av konstnärlig framställning. Den 28 april publicerade DN en utmärkt artikel i det här ämnet av David Brooks ”En pust av luft under vingarna”. Tyvärr går det inte att hitta artikeln på nätet just nu. Kanske den finns när du läser detta. När jag säger något i det här ämnet utgår jag från trons synvinkel. Konst & Tro är ju temat för helgen på Kaggeholm.

konsttro

 

 

 

 

 

 

 

Posted in Konst, Kreativitet | Leave a comment

Hjälp mig med sångtips!

Jag vill ha tips på bra moderna lovsånger som handlar om Jesus lidande, hans död och om försoningen. Vill också ha tips på låtar av samma typ som handlar om den tomma graven och Jesus uppståndelse. Mycket tacksam om du som har sådana vill lägga in tipsen som inlägg här på bloggen eller skicka på min mailadress mail@torstenahman.se Tack på förhand!

Posted in Musik | 5 Comments

Om skönhet och konstnärligt skapande

Roland Hellsten har skrivit en fenomenal bok om skönhet och konstnärligt skapande. Så vitt jag kan bedöma är den i långa stycken unik. Åtminstone har jag inte kommit i kontakt med något liknande. Jo, det finns de som snuddar vid ämnet. N T Wright gör det, C S Lewis gör det, Francis Collins gör det i sin bok ”Guds språk”, Åke Bonnier i ett av sina herdabrev, flera av våra poeter gör det, men jag har inte sett en så genomreflekterad analys av ämnet ur den kristna trons synvinkel någon annanstans. Det kan mycket väl finnas, men jag har inte sett det. Här är några av rubrikerna:

Skönhetens attraktionskraft

Skönhetens historia

Men vad är då fulhet?

Skönhet utan Gud

Skönhetens teologi

Kyrkans tveksamhet inför konsten

Den helige Andes roll i det kreativa livet

Jag vill gå så långt att jag säger att boken i långa stycken är genial. Om jag har någon invändning gäller det titeln ”Hur ska man veta att Gud är vacker?” Ytterst få funderar väl på den frågan. Den besvaras inte heller som bokens huvudfråga. Undertiteln: ”Om skönhet och konstnärligt skapande” hade varit bättre. Den hade också mött ett verkligt behov. Det finns en längtan efter utveckling här. Många anar att det finns områden att erövra. Försummade områden som kunde få både människor och församlingar att blomma mer. Läs den!

Roland Hellsten är pastor och teolog. Har arbetat bland annat i Saronkyrkan och i Tabernaklet i Göteborg, Har varit missionär i Etiopien och också varit verksam som psykolog.

Boken ”Hur kan man veta att Gud är vacker?”  har utgivits av Libris förlag

Posted in Böcker som rekommenderas | Leave a comment

Mats Bjurboms senaste bok – värd att uppmärksamma

Få fenomen är intressantare än människors gudsmöten, hur de går till och vad de leder till. Bibeln är fylld av exempel på just detta. Man måste väl säga att det är ett huvudtema i den bok som ligger till grund för vår tro.

Genom historien har vi rader av exempel på hur gudsmöten förändrat människors liv. Också i vår tid möter vi berättelser om hur tron får en ny plats för människor . Hur Gud, som tidigare möjligen spelat en roll i marginalen blivit livets centrum och skapat en ny inriktning.

Journalisten Mats Bjurbom berättar i boken ”Samtal i trons gränsland” hur han under en resa i Indien hamnar i en existentiell kris och en mångårigt sökande leder till bön överlåtelse till Gud.

”Jag tror att jag kan bestämma tidpunkten till tisdagen den 8 januari. Mitt på dagen öser regnet ner.  Stranden är tom, ensam går jag sakta ner i Arabiska Havet och tänker att detta är mitt andra dop.”

Den boken, som gjorde vi tillsammans, används nu i ganska många samtalsgrupper med sökare och andra i trons gränsland. Den används också i smågrupper i församlingar som en förberedelse för att möta dem som är på väg till tro eller nya i tron.

Nu har Mats kommit med en ny bok ”Den lille tankeläsaren som upptäcker sin värld – från kontroll till tillit.”, med 35 korta texter som reflekterar över den kristna tron, hans upplevelse av den och vad den betytt för honom. Titeln anspelar på att han menar att tron bland annat fört honom från ett starkt kontrollbehov till ett liv i tillit. För honom innebär det en stor befrielse.

Mats skriver ärligt, rakt och uppbyggligt, på lättillgänglig och träffsäker prosa, fri från religiöst innespråk, han har ju inte den bakgrunden. Han har en del härliga formuleringar som till exempel:

”Där hjärtats lust finns, där finns också Guds önskan för ditt och mitt liv. Jag behöver inte anstränga mig, bara släppa kontrollen och stiga in i livets flöde.”

Eller bokens slutord:

”Just denna bok är en blomning för mig. Den har tillkommit i en process, den har blivit enklare och enklare, och så sann som jag kan och vill vara.

Mitt liv har också blivit enklare sedan jag blev en bekännande kristen. Jag skriver till Guds ära. Så länge solen lyser på skapelsen, så räcker det för mig.

Gode Gud. Jesus och helig Ande, jag säger: Tack!”

Jag blev uppriktigt glad när jag fick hans bok på bokmässan och såg hans texter. Egentligen borde en sån här bok intressera alla dem som har en kristendomstyp där gudserfarenheten är ett viktigt fokus och även dem som söker ett svar på frågorna om hur tron på Gud kommer till en människa och vad den kan betyda i en människas liv.

Mats är numera aktiv i Svenska Kyrkan i Herrljunga, kommunikationsansvarig i Herrljunga kommun på deltid. Han skriver för en rad olika tidningar. Hans bok ” ”Den lille tankeläsaren som upptäcker sin värld – från kontroll till tillit.” kan beställas på adLibris.

PS För dig som vill kommentera på bloggen är enklaste sättet att göra det via Disqus-konto, om du inte har något rekommenderar jag att du skaffar ett. DS

 

Posted in Dela med sig av tron | 1 Comment

Tips för smågrupper, husförsamlingar, cellgrupper, sökargrupper

Förra året skrev journalisten Mats Bjurbom och jag boken ”Samtal i trons gränsland”. Den används i samtalsgrupper med sökare, men också i andra smågrupper för att skapa beredskap att möta människor som är sökare eller nykristma. Den positiva respons vi fått från många håll gör oss frimodiga att rekommendera den.  En del av den responsen kan du se om du scrollar ner på bloggen till ”Respons på boken ”Samtal i trons gränsland”Omslag pdf

Boken utgörs av frågor från en person som mitt i livet upptäcker den kristna tron och där jag som evangelist och pastor försöker besvara och kommentera.

Vi har också skapat en hemsida med tips och idéer hur man kan lägga upp samtalskvällar och har delgett en del ytterligare samtalsfrågor som vi fått del av från grupper där man använt boken. Den hemsidan hittar du här itronsgransland.se

Om du önskar ett provexemplar är det enklaste sättet att skicka efter den på Adlibris

Där kan du också beställa det häfte ”Kristen – vad är det egentligen?” som hade en avgörande betydelse för Mats väg till tro.

Önskas en större upplaga av boken ”Samtal i trons gränsland”, 10 ex eller fler rekommenderar vi denna beställningsadress order@troitiden.se där vi kan lämna en viss rabatt.

 

Posted in Dela med sig av tron, Evangelisation | Leave a comment

Magnus Malm – en profet för tillfrisknande i svensk kristenhet

Varför är vi svenskar ett av världens mest sekulariserade folk? Magnus Malm har analyserat frågan i sin senaste bok ”Som om Gud inte finns”. Enligt min mening en av de viktigaste böckerna just nu.

Att ge den boken rättvisa i en skiss eller kortfattad översikt är inte möjligt. Jag väljer därför att, med författarens tillåtelse återge några utdrag. Naturligtvis ska de egentligen läsas i sitt sammanhang. Jag hoppas de ska väcka intresse att läsa boken i sin helhet.

Först något från förordet:

”Den här boken är skriven i övertygelsen att vi har allt att vinna på att tala klartext om sekulariseringen. Först när en människa reser sig från sin offerroll och börjar tala sant om sin situation kan det börja hända något i hennes liv. Först när den kristna kyrkan slutar se sig som ett offer för sekulariseringen och börjar reflektera över sitt ansvar kan vi se en förändring.” (s. 8)

Sen följer sju tester. Två av dem är följande:

Det är inte världen som sekulariserar kyrkan, det är kyrkan som sekulariserar världen. Genom att dra tillbaka evangeliet till det privata lämnar kyrkan allt fler områden av livet öppna för sekularisering. Världen kan bara sekularisera en kyrka som redan har sekulariserat världen.

Om en människa lämnar Gud har hon skäl att göra det, och kyrkan är skyldig henne respekt och lyssnande. Att förakta och döma förstärker bara sekulariseringen, och stänger dörren för en dialog som är livsviktig för båda parter. Sekulariseringen förstärks  också av de falska inklusivitet som inte respekterar människors nej: »innerst inne har vi alla en tro«. (s. 8-9)

Längre fram i boken skriver han så här:

”Några återkommande bilder kan hjälpa oss att förstå varför människor bryter upp och går åt annat håll:

Enkelt uttryckt: livet får inte plats. Alltför mycket hamnar utanför gudsbilden, som bara täcker in ett snävt begränsat område av andlighet… ” (s 47)

”I grunden handlar det om Jesus Kristus, som enligt den kristna kyrkans bekännelse är sann Gud och sann människa. Om den bekännelsen sviktar, åtminstone i praktiken, är det ofta den mänskliga sidan som censureras. Till slut är det bara det andliga som får plats i gudsbilden.

Och som gudsbilden ser ut, så formas också lärjungarna. Om inte Jesus är fullt ut människa med allt vad det innebär av kropp, känslor, vilja och förnuft, då kan det inte heller anses lämpligt att vi som vill följa honom utvecklar dessa sidor. Att välja Jesus betyder då att välja bort det mänskliga. Och det valet kan i längden bara sluta på ett sätt.

Till det mänskliga som inte får plats i denna gudsbild hör också allt det som ligger utanför kyrkväggarna: arbete, pengar, kulturliv, miljö, politik osv. Om jag får lära mig i kyrkan att Gud inte är intresserad av allt det som i praktiken uppfyller det mesta av min vardag, hur intressant blir det då att umgås med en sådan Gud?” (s. 48)

”Den motsatta censuren är att enbart tala om Jesus som det lilla barnet, den marginaliserade medmänniskan, den ansiktslöse flyktingen osv, men där han aldrig tillåts träda fram som Guds Son. En sådan Jesus blir till slut en ganska stum projektionsyta för vara dåliga samveten, ett alibi för en välmående medelklasskyrka, en längtan efter inkarnation som ändå aldrig lyckas beröra oss till verklig förändring.

Det finns inget i all denna mänsklighet som lyfter, för vi har diskret stängt dörren till den kraft som går utöver det mänskliga…

Här är gudsbilden odrägligt religiös, slät, förutsägbar, ospännande…” (s. 49)

”Det behöver alltså inte handla om några allvarliga övergrepp, inga villoläror, ingen utmattning av all verksamhet i kyrkan. Bara denna mördande eller snarare långsamt kvävande tråkighet. När Gud till slut saknar varje anknytning till en personlig erfarenhet i mitt liv, utan bara presenteras i en aldrig sinande ström av ointressanta predikningar och förutsägbara gudstjänster, är det då så konstigt om jag blir mottaglig för starkare passioner?” (s. 50)

David Thurfjell, som också just skrivit en bok om sekulariseringen ”Det gudlösa folket”, är inne på samma sak och skriver om leda, tristess och ointresse som upplevs i den kristna gudstjänsten. Han berättar om Margareta som lyssnar mycket på P1, men alltid slår över till P2 när det blir dags för söndagens högmässa. Den upplever hon som irrelevant och tråkig.

Hur, frågar han sig, ”kan den svenska kristendomen ha lyckats med att framstå som så radikalt irrelevant och ointressant för en i övrigt brett kultur- och samhällsintresserad person som Margareta?”

Han fortsätter: Kopplat till känslor av uttråkning och ointresse inför kristendom hos personer som Margareta innebär detta ett bekräftande av tesen om de kristna berättelsernas död för många sekulariserade svenskar. (Sid 76, Det gudlösa folket)

Hoppas Thurfjell läser Malms bok och ställer frågan: Kan det vara så att det inte är berättelserna som är döda utan den teologi som urvattnat dem? (egen kommentar)

Jag återvänder till Magnus Malm:

”I sin kärna är sekulariseringen ett angrepp på den centrala kristna bekännelsen till Jesus Kristus som sann Gud och sann människa. Angreppet kan komma från båda hållen, tar sig helt motsatta uttryck men leder till samma resultat:

På ena sidan sker en långsam urvattning och utrensning av det gudomliga, med en alltmer marknadsanpassad kyrka för vilken kunden alltid har rätt och bekännelse och gudstjänstformer utformas efter vad folk vill ha. På andra sidan skapas täta bubblor av högoktanigt karismatisk andlighet där sunt förnuft, mänskliga känslor och samhällskontakter trängs undan till ett minimum. (s. 79)

”Om jag i början av 1970talet hade läst vad jag skrivit här hade jag direkt dragit slutsatsen »den här människan vet ingenting om karismatisk förnyelse« och stängt av. Då stod jag mitt uppe i en omvälvande islossning i mitt liv, där just mötet med den karismatiska förnyelsen hade öppnat de dörrar till mitt känsloliv som tidigare hade varit stängda. De erfarenheter jag då gjorde av den helige Ande var livsavgörande på flera sätt. Jag kunde då inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det kunde finnas en skuggsida av denna rörelse som med tiden skulle bli allt tydligare.” (s. 80)

Det Malm skriver här kan jag instämma i. Själv mötte jag den karismatiska förnyelsen något tidigare. Vi var många som trodde på en andlig vårtid för Sverige då. Det blev inte så. Orsaken tror jag till stor del ryms i det Magnus Malm formulerar så här:

”Problemet med denna överandlighet är inte ett överskott på Gud (hur skulle det se ut?) utan ett underskott på mänsklighet.” (s. 44)

Ytterligare några skarpa iakttagelser:

”Att den kristna kyrkan kan använda den akademiska miljön för att hämta redskap för teologi och andra fält är en stor tillgång. Att kyrkan helt sitter i knät på den akademiska världen för sin ledarutbildning är en av de mest avgörande faktorerna för hennes sekularisering. ” (s. 120)

”Däremot måste enligt Högskoleverket de teologiska studierna bedrivas strikt åtskilda från studenternas personliga tro, bön och andliga erfarenhet. Att detta inte skulle fundamentalt påverka gudsbilden måste man kanske ha en akademisk examen för att tro.” (s. 121)

”Kyrkans dåliga självkänsla leder till en flummig teologi, eftersom vi inte vill eller klarar av att  bli kritiserade och därför formulerar evangeliet så vagt att det inte intelligent kan kritiseras.” (s. 139)

”Den postmoderna relativismen framstår som ödmjukhet: »Jag äger inte sanningen.« Den tycks vara toleransen själv: »Ingen kan göra mer anspråk på sanningen än någon annan.« Samtidigt vittnar svårigheten att föra in andra perspektiv än de rådande om att något inte stämmer i denna självbild. Tänk om ödmjukheten i själva verket är ett förtäckt högmod? En rädsla för att bli ifrågasatt? Ett försvar mot skammen att kanske bli avslöjad och förlora ansiktet i debatten? Ungefär som den evigt postmoderna coolheten i alla relationer (»jag vill inte binda mig«) i själva verket är ett försvar mot risken att bli avvisad, sårad och övergiven.” (s.152)

Jag har kallat Magnus Malm profet. Han skulle själv aldrig kalla sig det. Det stärker hans trovärdighet. Det är upp till oss att pröva. Bibelns uppmaninginför det profetiska är att vi ska ”Pröva allt. Ta vara på det som är bra” (1 Tess 5:21) Gör vi det upptäcker vi att mycket av det Malm skriver träffar fruktansvärt rätt.

 

Posted in Sekularisering | 2 Comments

Söndag – gudstjänst i en ny tid

Har skrivit i tidningen Sändaren om boken ”Söndag – gudstjänst i en ny tid” som författats av en grupp teologer, pastorer och lärare.

http://www.sandaren.se/debatt/fastare-ordningar-ska-stavja-sonderpratade-gudstjanster

Jag har fått en skarp kommentar till min recension i Sändaren. Du ser den på länken ovan.

Här vill jag kommentera kommentaren:

Jag trodde att jag läst boken ganska noggrant, men medger att jag kan vara färgad av vad jag ser och hör. Vi har ju alla våra ”ingångsvärden”.

Nu har jag har läst boken igen och jag vill här utveckla det jag skrivit lite mer och komplettera en del när nu utrymmet tillåter det. Jag gör det för att fortsätta samtalet om gudstjänsten som jag menar är ytterst viktigt.

Det är svårt att skriva en sammanfattande beskrivning i en tidningsartikels begränsade form, särskilt när det gäller en bok med så många infallsvinklar och synpunkter. Jag valde att begränsa mig till några områden

Jag skrev att boken är ett ”ambitiöst ”inlägg” med ”mycket kärlek till saken och rader av värdefulla insikter”. Eftersom platsen här medger det skulle jag vilja förstärka detta ytterligare med att säga att det finns riktiga pärlor. Till exempel Jonas Eveborns kapitel om Högtiderna eller Eleonore Gustavssons reflektioner kring Eftermötet. Det finns ännu fler.

Men jag har också synpunkter.

Sändaren har formulerat rubriken och lyfter därmed den tanke som gång på gång kommer fram, ”Fastare ordningar ska stävja sönderpratade gudstjänster”.  Jag delar den hållningen. Det är sant att ”folkligheten kan slå över i ytliga, sönderpratade gudstjänster”. Det är inte märkligt att en gudstjänst med fastare liturgi kan tilltala dem som tröttnat på ytligheten och pratsamheten som ibland förekommer.

Samtidigt måste det sägas att de fastare liturgin  inte tycks inte ha samma attraktion för ungdomar som inte har den bakgrunden, på nykristna eller i den stora gruppen andligt villrådiga i vårt land. Om det varit så borde vi sett en starkare tillströmning till Svenska kyrkans gudstjänster. Istället ser vi det motsatta. Antalet deltagare i de gudstjänsterna har minskat med en halv miljon om året i flera år och fortsätter i samma takt. Detta säger oss att även om gudstjänstens form inte är utan betydelse måste en förändring av gudstjänsten ligga på ett annat plan.

Själv är jag övertygad om att den har åtminstone delvis att göra med en renässans för predikan. Historien visar att det kan vara så. Genomgående har predikan i kyrkans svaghetsperioder varit satt på undantag och i livskraftiga perioder haft en hedersplats. Jag säger det också utifrån det jag ser i kyrkor världen över och naturligtvis utifrån referaten i Nya Testamentet.

Jag hade velat se detta tydligare i boken.

När jag säger renässans för predikan är det inte predikan hur som helst jag menar. Det är predikan präglad av djup inlevelse i det som ska förmedlas, som fötts i bön, man kan säga är ett utflöde av bön. Där innehållet fångat den som framför den. Där det känns i gudstjänsten att det vi nu är med om höjer sig över det vanliga. Inte på grund av talarens begåvning, eller att smart framförande utan därför att den som framträder ställt sig till förfogande för något större än sig själv.

(Även om det talade ordet är outstanding som kommunikationsform utesluter det naturligtvis inte andra former som dramatiseringar, symbolhandlingar, dans och musikaler. Men sånt är inte enkelt. Det krävs ett stort mått av konstnärlig begåvning och inkänning både i ärendet och i människors liv. De senaste årtiondena har visat det.)

Det finns intressanta infallsvinklar i boken som handlar om predikan. Det finns också en reservation mot att ge predikan för stor betydelse. Den omtalas som ”envägskommunikation”, ”enmansshow”, att den gör oss till ”huvdfotingar”, gör att ”många kreativa människor inte känner sig hemma”. Påfallande ofta omtalas predikan negativa termer.

Det är inte svårt att se att predikan håller på att få en försvagad ställning på många håll i modern frikyrklighet. Åsa Molin noterar att det finns rörelser där ”predikan rent tidsmässigt får allt mindre plats i gudstjänsten”.

Jag besöker gudstjänster på många olika platser och i olika samfund de flesta söndagar på året och kan konstatera att det inte sällan är så.

Gudstjänsten fylls med alla möjliga inslag, sångmedverkande som måste få sjunga ett visst antal sånger därför att de är samlade denna söndag, långa parentationer, improviserade kommentarer till sånger. Barnen som istället för att sjunga en sång som de övat sjunger fyra som de inte kan. Informationer om än det ena än det andra. Någon ska berätta en sak på 5 minuter men tar 15. När det är dags för predikan har tiden gått, folk börjar bli ordtrötta och gudstjänsten är avmagnetiserad. Predikan som trängs åt sidan för allt det allt det övriga.

Predikan kommer också i kläm i många pastorers arbetsschema. Att förbereda en predikan tar tid, 10 – 15 timmar. Det ligger så många saker på pastorernas bord. Tiden för predikoförberedelse får släppas till för annat. Den främsta orsaken till torftiga, slentrianmässiga  predikningar är för kort förberedelsetid. Predikanten kommer inte in i brottningen med texten, den skapande våndan, ropet till Gud om hjälp att få vara förmedlare.

Om predikan är det som Joakim Hagerius skriver med ett citat av Gustaf Wingren: ”Samma oerhörda kraft som fanns i skapareorden i Bibelns första kapitel, samma skaparkraft finns i det predikade ordet idag” då kan ingenting konkurrera med det.

En andra punkt jag nämnde var gudstjänstens öppenhet. ”Sökargudstjänsten” omnämns återkommande kritiskt. Det går går inte att komma förbi att anslaget i boken är en ”inåtvänd gudstjänst”. Det är också vad vi ser i verkligheten. Den frikyrkliga gudstjänsten har blivit mer och mer intern.

Också här har det skett en förändring i förhållande till vårt arv. När missionshusen byggdes i den första generationen var det ofta för 3 – 4 gånger fler än antalet medlemmar i församlingen/föreningen. Man ordnade möten/gudstjänster för byn eller bygden.

Detta var också i linje med hur de första kristna tänkte. Man möttes i Salomos pelargång. Det var den lokal i landet där det var lättats att slinka in. Jesus hade satte den modellen. Vid några tillfällen drog han sig undan tillsammans med sina lärjungar annars var hans verksamhet helt offentlig. Paulus skriver om de första kristnas gudstjänst att man räknade med att ”utomstående” också var med och i viss mån skulle man anpassa ”gudstjänsten” för dem. (1 Kor 14:23)

Att ha en öppen gudstjänst där också sökare, konfirmander, alphafolket, och inbjudna vänner finns med  behöver inte leda till ytlighet. En öppen gudstjänst kan leda till större iver, mer bön, noggrannare förberedelse, starkare beroende av Gud, större uppmärksamhet mot nya människor. Framför allt verkar det som om Guds Ande har en välbehag till detta. Jesus knöt ju Andens verk till en inriktning mot nya människor.

Ofta är det inte av andliga skäl utan av trivsel och bekvämlighetsskäl man sluter sig. Man är en social gemenskap för människor med likartad bakgrund. Gemenskap är ett viktigt ord i den kristna församlingen, men vi får inte betona gemenskapen så mycket att den blir viktigare än kallelsen.

Jag kommenterade också den avgörande frågan om vem som är gudstjänstens främsta subjekt. Jag menar att vi här har det alldeles unika med den kristna gudstjänsten. Det är här den skiljer sig från den judiska tempeltjänsten, fredagsbönen i moskén och från allt annat i olika religioner som skulle kunna gå under namnet gudstjänst. det är också härd en skiljer sig från shower och konserter. I alla dessa samlingar är människan det främsta subjektet. Det är vad människan kan prestera som är i fokus.

En kristen gudstjänst speglar vad kristen tro är. I den är Gud det främsta subjektet. Det är Gud som söker oss, kallar oss, förlåter oss, ger oss nytt liv, bevarar oss, skapar förändringar i våra liv, en kristen livsstil är Andens frukt. Det är Gud som bevarar oss, stärker vår tro, leder oss, för oss in i på nya områden, in i nya uppgifter, det är Han som utrustar oss. Han har vunnit seger över all ondska och destruktion. Han har ett projekt på gång med nya himlar och en ny jord. Detta ska prägla den kristna  gudstjänsten. Vi går alltså inte dit i första han för att göra något för Gud, något som blidkar Gud eller gör Gud glad utan för att Gud ska göra något med oss. I detta ligger gudstjänstens befriande anslag.

Min Gud när jag betänker, vad du har gjort för mig                                                             vad nåd du städs mig skänker                                                                                               jag får ju allt av dig

Då blir jag hjärtlig glader,                                                                                                                    då lockas lovet fram.                                                                                                                       Hav tack min hulde Fader,                                                                                                                      hav tack Guds dyra lamm

Tondräkten och språket är 1800-tal, men innehållet tidlöst. Jag citerar den inte för att säga att vi ska återgå till de gamla sångerna utan för att visa hur man såg på detta i frikyrkans första generation. Gud var det främsta subjektet. Vår lovsång, tillbedjan är följdverkningar. Vänder vi på detta får vi en jobbig gudstjänst och en jobbig tro.

Hur återerövrar vi församlingssången i församlingen? frågar Michael Jonsson i ett kapitel som delvis känns som ett nödrop och det bör den vara. Sången, som har varit vår specialitet, har på många platser nästan tystnat. Hur har detta gått till? Hur ska det ske en förändring? Jag tror Michael Jonsson har en del nycklar, men det finns fler. En nyckel kan vara det jag nyss har nämnt. Ser vi vår lovsång som en tjänst inför Gud eller är den en spontan yttring av vad Gud gjort med oss?

Eleonore Gustafsson gör flera intressanta reflektioner i sitt kapitel om Eftermötet. Hon berättar om hur hon i  olika frikyrkliga församlingar runt om i Sverige inbjudits att ”tända ljus, spika spikar i ett kors, plantera frön i en kruka, lägga stenar framför en tom grav, peta in skrivna böner i en klagomur och rita böner på ett plank.” Vi som besöker frikyrkliga gudstjänster känner igen detta och det finns fler handlingar som utförs i denna del av gudstjänsten som att bli smord med olja eller ta med handen i vatten för att förnya sitt dop. Hon gör i slutet av sitt kapitel en intressant reflektion: ”Det finns en risk  att vår eftermöteskultur ibland underblåser den narcissistiska kulturen snarare än hjälper människor ut ur den. Kanske behövs det idag gudstjänster utan eftermöten där människan får träna sig att glömma bort sig själv.”

Hon skriver också: ”Den förbönshjälp som finns i dagens eftermöten är inte nog. Den typ av bikt som ägde rum under Mangs möten behöver återuppstå i frikyrkan.” Jag tror hon träffar väldigt rätt. Vi måste erbjuda människor något mer än vi gör om vi vill vara till hjälp på ett djupare plan.

Slutligen ett ord om ett återkommande inslag i boken som jag också vill ifrågasätta.  Det finns en rädsla för att människor ska märkas. Den dyker upp lite här och där, också i boken. Ett par exempel:

”Allt som uppmuntrar till personfokus och predikan som en en-mans-show behöver vi vara mycket vaksamma på att förhindra. Vår uppgift är att tillsammans söka Bibelns betydelse för oss idag,”

”Det finns på sina håll en misstänksamhet mot förkunnande sång. Rädslan sitter i att vi ska bli människofixerade istället för gudstillvända.”

Det är en underlig tanke att Gud blir mer ärad om människan bleknar bort. Det är ju som om rosen, tulpanen eller boganvillan skulle säga: jag slår inte ut mina blad. Jag vill inte konkurrera med Gud. Det är ju när bladen är utslagna som Gud äras! Det är när människan blommar som Gud äras.

Finns det inte en risk att vi hamnar i människofixering? Jo, absolut. men det har med inställningen hos människan att göra. Gör jag detta för att själv bli ärad eller för att Gud ska bli ärad? Det märks rätt snart hur det är.

Det är personligheter som skapar historien, sa Nathan Söderblom. Detta gäller också den kristna historien. Vi har haft personligheter som har framträtt i predikan, i sång, i musik, i brännande samhällsfrågor, i kraftfulla sociala projekt, som författare, som ledare och gjort avtryck. Den kristna miljön ska vara frigörande här. Inte hämmande. Om inte goda företrädare träder fram blir det andra som tar den platsen. Då får vi problem. pingstdagens villrådighet ”trädde Petrus fram” och gjorde avtryck som fortfarande består. Vi behöver personligheter idag.

Posted in Gudstjänstförnyelse | 3 Comments