Vad ska man tro om helvetet?

Rob Bells bok om helvetet ”Love Wins” har väckt ett enormt intresse. Till och med CNN har lagt upp kommentarer på sin hemsida. Jag beställde boken för längesen och ser fram mot att få den i postlådan vilken dag som helst.

Under tiden jag väntar vill jag utreda en del tankar om hur jag själv ser på helvetet. För mig, liksom för många, många andra var det här en jättesvår fråga när jag började läsa bibeln. Man kan säga att det var den stora ”stötestenen”. Men när jag började läsa mer djupgående och fördomsfritt la jag märke till att texten inte var så entydig som jag trott. Jag trodde att jag var ganska ensam om att reflektera så och la därför inte så stort värde vid mina slutsatser. Men så småningom fick jag reda på att de tankar jag hade delades av många och med stor sannolikhet av de allra första kyrkofäderna.

Jag ska här skissa på de i huvudsak tre olika synsätt som förekommer De har förekommit i historien i olika varianter. Jag ska inte försöka redovisa dessa olika varianter utan bara ge en skiss. Det tredje synsättet ska jag redovisa lite mer eftersom det är detta jag lutar åt.

1. Helvetet – ett evigt pågående strafflidande

Den synen har haft ett stort utrymme genom historien. Det finns också en rad bibelord som  tycks tala i den riktningen. Det tydligaste är Upp 14:9-11; 20:15

Tolkar vi dessa bibelord bokstavligt betyder det att någonstans i den nya värld som Gud ska skapa finns en tortyrkammare som är mer fasansfull än något koncentrationsläger någonsin varit där människor kommer att plågas dag och natt utan uppehåll och utan slut. För mig är den tanken outhärdlig.

Jag vill fråga den som förfäktar en sådan syn: Har du verkligen tänkt på att detta innebär? Är det verkligen möjligt att den Gud som utgav sig själv i döden i kärlek för att rädda människan skulle inrätta en sådan institution?

Dessutom, vill jag påstå, är bibelstödet för en sådan uppfattning inte alls så starkt som det ibland hävdats. Jag ska strax återkomma till det.

2. Universalismen – alla blir frälsta till slut.

Den uppfattningen har haft ett visst stöd i historien. Kyrkofadern Origiens (182 – 254) är den mest kände förespråkaren. Helge Åkesson, Fribaptistsamfundets grundare (numera en del av Evangeliska Frikyrkan) hade den uppfattningen. E.J. Ekman, Missionsförbundets förste föreståndare likaså. För ca 20 år sen hävdade Stanley Sjöberg denna uppfattning i sin bok ”Ur svenska hjärtans djup”. Frågan är om Rob Bell tillhör denna fålla. Vissa recensenter har hävdat det. Andra är mer tveksamma. Han tycks i alla fall ligga nära denna tolkning.

De bibelord som brukar framföras till stöd för det här synsättet är framför allt Fil 2:10-11 och Rom 14:11, men även Luk 15:4

Den allvarligaste invändningen är att alla bibeln alla varningar för att gå förlorad då blir meningslösa. Till exempel Joh 8:21, Matt 10:28, Matt 25:46, 2 Tess 1:9 m fl.

3. Att gå förlorad är det eviga livets motsats – en evig död.

Tanken är då att Gud är livets källa. Människan är skapad för gemenskap med Gud och i gemenskapen med honom har människan evigt liv. Men när människan bryter den gemenskapen kapas livsbanden med Gud alltmer och om människan inte omvänder sig passeras till slut en gräns då hon går in i den eviga döden (den andra döden; Upp 20:14-15) Det vill säga existensen upphör.

Precis som blomman vissnar och dör när den skiljs från roten sker detsamma med människan när hon skiljs från roten som är Gud. ”Syndens lön är döden (Rom 6:23) i bokstavlig mening.

Helvetet som evigt pågående strafflidande (nr 1) liksom universalismen (nr 2) bygger på tanken att människans ande i sig är evig. Men det lär aldrig Bibeln! Det är en främmande idé som kom in i kyrkan under påverkan av den grekiska filosofin! Bibeln säger: ”Gud ensam är odödlig.” (1 Tim 6:16) Gud ger odödlighet som gåva till den som tar emot gemenskapen med honom ”Guds gåva är evigt liv.” (Rom 6:23; Joh 3:15,16; 10:28; 17:2; Gal 6:8; 2 Tim 1:10; 1 Joh 5:11)

Att ”gå förlorad” innebär i ljuset av detta att Guds avsikt med människan inte fullbordas. Livet blir inte det hon egentligen skapades för.

Har detta synsätt något stöd i Bibeln? Min uppfattning är att det har starkare stöd i Bibeln än vad många tror. Det har också stöd både hos kyrkofäder och hos framträdande evangelikala företrädare.

Låt oss kort se på de bibelställen i Matteusevangeliet som talar om att gå förlorad och ytterligare ett par bibelställen som brukar användas som argument för synen på helvetet som ett evigt pågående strafflidande.

Elden används som symbol för att beskriva helvetet. Matt 5:22; 18:8, 9; 25:41. Där ordet ”helvetet” används av Jesus är det en översättning av ordet ”Gehenna”  som var en förbränningsplats utanför Jerusalem. Jesus använder den bilden för att beskriva vad det är att gå förlorad. Eldens uppgift i ”Gehenna”  var inte att skapa lidande utan att att förbränna. Så förklarar Jesus också innebörden. I Matt 10:28 säger han: ”Frukta i stället honom som kan förgöra både kropp och själ i helvetet (grundtextens ord = gehenna)” Obs! ”Förgöra” (gr apollomi = döda, fördärva, förstöra) både kropp och själ! (Det är f ö samma ord som används i Joh 3:16).

I Matt 25:46 talar Jesus om ”evigt straff” som motsats till ”evigt liv”. Uttrycket behöver inte betyda evigt pågående straff, ”evigt straffande”, utan lika gärna straff med eviga konsekvenser. Evig död är ett straff med eviga konsekvenser.

Men Upp 14:10 då? Där talas det ju bokstavligen om att ”pinas med eld och svavel” och i vers 11 står det ”de får ingen lättnad vare sig dag eller natt”.

Alla är vi väl överens om att Uppenbarelseboken är en svårtolkad bok. Det finns ingen bok i Bibeln som har så mycket symbolik och mystik. Vi är väl också överens om att för att förstå den måste man låta ”skrift tolka skrift” och låta dunklare bibelord förklaras av tydligare. Uppenbarelseboken hämtar material och bilder från Gamla Testamentet. Jes 34:9-10 är en parallell till det avsnitt vi nu behandlar. Där sägs: ”Varken natt eller dag skall den branden slockna, ständigt skall röken av den stiga upp.” (FB) Det handlar om Edom. Ingen kan väl påstå att det fortfarande brinner där.

Upp 20: 10, 14, 15 ger en ytterligare innebörd. Där talas om att djävulen, den falske profeten, döden och dödsriket och de som inte är skrivna i Livets bok ska dela samma öde i den brinnande sjön. När Paulus beskriver samma sak uttrycker han sig så här: ”Sedan kommer slutet när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den sista fienden som förintas är döden” (1 Kor 15:24 – 26) (Obs! Förintas (katargea = upphöra, avskaffa, tillintetgöra)

Det här utesluter inte att människan ska dömas efter sina gärningar. Tvärtom. På det här sättet blir det tillfälle till en dom som står i proportion till människans gärningar (Rom 2:6) Det finns ingen rimlighet i att vanliga människors misslyckanden och felsteg ska leda till ett oändligt pågående strafflidande i de mest gruvliga förhållanden. Det stämmer inte med det rättfärdighetstänkande som Gud uppenbarat om ”öga för öga” och ”tand för tand”. Det vill säga att straffet ska stå proportion till brottet.

Med det här synsättet blir också påståendena möjliga om att ”alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre ..” (Fil 2:10-11) och  ”Gud ska bli allt, överallt” (1 Kor 15:28). Om en stor majoritet, eller det räcker med en enda, befinner sig i ett evigt helvete kan inte dessa bibelord uppfyllas. Alternativet är att alla till slut blir frälsta. Alldeles för mycket av Bibelns undervisning talar emot en sådan slutsats.

Med den här synen blir också frågan om vad evangelisation är tydligare. Vår uppgift är att i den här världen där allt, allt är utlämnat åt döden och förintelsen också människan förkunna honom som är Livet och att vi, när han får röra vid oss, blir levande – vi övergår från döden till livet (Joh 5: 24).

De tidigaste kyrkofäderna Ignatius, Justinus och Irenaeus har synsätt som ligger nära detta. Det var innan den grekiska filosofin med odödlighetstanken hos Platon gjort sitt intåg med Augustinus. Irenaeus (död 202) var lärjunge till Polykarpos som var lärjunge till aposteln Johannes. (Han levde alltså mycket nära den ursprungliga kristendomen.)

Bland moderna teologer företräder bland andra John Stott, Basil Atkinson, Clark Pinnoch, John Wenham, Michael Green och N T Wright den här synen.

Välkommen med frågor och synpunkter. Skriv ditt namn. Anonyma inlägg eller inlägg under pseudonym, liksom stolleinlägg sorteras bort.

This entry was posted in Helvetet. Bookmark the permalink.
  • Leif Larsson

    Mycket intressant, håller egentligen fullständigt med dig Torsten! En fråga jag ställer mig är om det är dags för oss i svensk kristenhet som delar denna övertygelse att på allvar förkunna den, dels i våra kyrkor men också i det s.k. ”offentliga rummet”?

    Leif Larsson, pastor i Vilhelmina Fria Församling, EFK.

  • Rune Lundström

    Det har gått åtskilliga år sedan jag var med och sjöng på ett par av dina kampanjer. Minns inte att vi någon gång samtalade om detta ämne.

    Tack för ett klargörande och intressant blogginlägg. Tror att vi är många evangeliska kristna, som tänker i samma banor som du. Läste någonstans att Moody inte betonade helvetet så starkt i sin förkunnelse. Kanske var han inne på samma tankegångar.

  • http://Dennasyngermänniskorfelinställningtilllivet Patrick Oelund

    Torsten, om denna syn på evigheten kommer att förkunnas i våra kyrkor så kommer det att hjälpa människor att avsluta sina liv eftersom döden kommer bara att utsläcka dem, de kommer inte att finnas mer.

    Jag tycker att detta är nästan snudd att vara lika heretisk som universalism. Om människans liv efter döden bara utsläcks, behöver vi ju heller inte gå och predika evangelium, eftersom deras liv kommer ju ändå bara att utsläckas. Självklart att en evighet med Kristus är bättre än att ens liv utsläcks men ändå, det är ju inte så farligt. De kommer ju ändå inte att brinna i den eviga elden som aldrig utsläcks.

    Så, du menar också att Satan kommer också att försvinna? Under all väckelsehistoria har tron på en himmel och ett helvete varit väldigt klara. Inte några flummiga läror om universalism eller utsläckande.

  • http://Dennasyngermänniskorfelinställningtilllivet Patrick Oelund

    Jag menar självklart med ”avsluta sina liv” att begå självmord.

    • Torsten Åhman

      Vi ska alltså predika en ändlös och ändamålslös, förfärande pina för att få människor att avhålla sig från självmord. Jag tror det finns bättre sätt att hjälpa förtvivlade människor.
      Ja, jag tror att djävulen kommer att försvinna. Och jag känner mig i gott sällskap i den uppfattningen. Paulus skriver: ”Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter.”
      1 Kor 15:24

  • Göran Sundquist

    Tack Torsten!
    Nu är vi tillbaka i frågan om vad Bibeln säger.
    Jag hävdar med bestämdhet att olika skribenter fått ljus över olika saker, skriver för olika kulturer och med olika syften. När du skriver att Bibeln aldrig lär att människan är evig så är det en tolkningsfråga. Hur förstår vi predikaren 3:11 han har lagt evigheten i människornas hjärtan… ! Mos 1 lär oss att vi är skapade till Guds avbild (Gud är evig) är det så att vi i och med syndafallet upphör att vara eviga, vad är det i oss som förändras är det enbart Gudsrelationen som förändras, eller blir människan förändrad till sitt väsen.. Jag tycker nog att det finns mycket bibliskt stöd för att det även är människan väsen, kanske hela skapelsen som förändras, men det går att förstå annorlunda. Paulus skriver i 1 kor 15:25 Den sista fienden som ska förintas är döden…
    Det går ju att förstå som att även döden har en ände och vad innebär då det…
    Allting har sin tid, funderingarna och samtalet kring dessa frågor är viktiga och i vissa faser i livet kan de vara mer aktuella, ex när vi hör om ofattbara dödstal i Japan och avrättningar av regimkritiker på andra håll men naturligtvis även i direkta själavårdsfall. Som regel tror jag att vårt uppdrag som kyrkan och kristna är att förkunna Livet. Låt Jesus ta stor plats och låt döden, det destruktiva och djävulen få lite utrymme, men det är inga frågor att negligera.

  • Torsten Åhman

    Predikaren 3: 11 är det bibelord som brukar citeras för att styrka att människans ande är evig och då i 1917 års översättning ”han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan” så som du skriver. Läser vi bibel 2000 är innebörden en helt annan: ”Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut.” Om vi ändå utgår från att 1917 är rätt översättning är Predikaren själv inte inne på spåret att människans ande är evig. I samma kapitel kan man läsa i vers 19: ”Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren.” Nej, det går inte att att använda 3:11 som stöd för att människans ande är evig. Att man ändå gör det visar hur svagt stödet för en sådan idé är i bibeln.

    Vi är skapade till Guds avbild, men förlorar något väsentligt när gudskontakten bryts. Notisen om att hon inte längre hade tillträde till livets träd visar att det är där brytningen sker ”Nu får hon inte längre plocka och äta av livets träd, så att hon lever för alltid.” Det eviga i henne dör alltså som konsekvens av att den ursprungliga gudsrelationen brutits.

    Jag håller med dig om att vårt budskap är Livet. ”Vi förkunnar för er det eviga livet” (1 Joh 1:2). Det är med bakgrunden att allt är utlämnat åt döden också människan, döden i total mening, som detta budskap får relief.

  • Göran Sundquist

    Du för fram goda argument med gott stöd i skriften. Kanske jag köpt denna ”sanning” lite väl lättvindigt. Jag ska fortsätta att studera med denna utgångspunkt.
    Ett bibelord som kommer upp på en gång är Lukas 20, vers 37 – 38
    Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för ‘Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Här sker samtalet kring om det finns någon uppståndelse, men om alla är levande hur är det då möjligt att vissa förintas, upphör att existera…
    Jag tror att jag återkommer på detta ämne.

    • Torsten Åhman

      Jag tror att de som hävdar detta tredje synsätt (se bloggen), som jag också lutar åt, i allmänhet menar att denna totala död är det som kallas ”den andra döden” (Upp 2:11; 20:6; 14; 21:8). Den har alltså ännu inte ägt rum.

  • http://www.efsidag.blogspot.com Andreas Holmberg

    Torsten, det är strålande bra att du är uppriktig om vad du tänker och står för det. Men vi måste väl ändå här, precis som när det gäller själva saligheten, fråga oss vad vi har rätt att hoppas resp. vad vi har rätt att lova? Och inte bygga halmgubbar att attackera. Din beskrivning av alt. 1 som ”en tortyrkammare som är mer fasansfull än något koncentrationsläger någonsin varit” blir tyvärr lite för mycket halmgubbe. Det folkliga talesättet om ”grader i helvetet” är vad jag förstår väl grundat i Jesus´ egen undervisning, och när man talar om odöpta barn och ädla hedningar i helvetet trodde ju inte ens Dante (vars visioner annars kan vara närmast sadistiska) eller medeltidskyrkan att det innebar någon märkvärdig grad av lidande.

    Waldenströms (!) tes i boken ”Se Guds Lamm” förstår jag dock mycket väl att Ekman m.fl. reagerade på – PW hävdar nämligen där att bibelordet om himmelen (”vad intet öga hört”o.s.v.) är tillämpbart även på helvetet (”…har Gud berett åt dem som hatar honom”, typ), och då tangerar han ju faktiskt din beskrivning av ”Linje 1”. Men det finns inte någon sådan symmetri uttryckt i bibeln, och jag tror att man om helvetet kan säga som gamle ÄB Svebilius om lagen, att det är ”av naturen någorlunda känt” – helvetet är ingen kosmisk tortyrkammare, och i varje fall är det inte Gud som plågar. En kosmisk isoleringscell, kanske? Men mindre sympatisk, naturligtvis, och precis som när det gäller allas frälsning har vi givetvis vår fulla frihet att hoppas och be att inget värre än utslockandet – som ju ateister redan väntar sej – står att finna efter döden.

    Men törs vi verkligen utlova och förkunna det? Det är här knäckfrågan kommer in. Har vi, med tanke på den rike mannen och Lasarus, eller vilka beskrivningar av ”mörkret utanför” vi än väljer – ”där ska man gråta och skära tänder” – rätt att lova ut en helt icke-medveten tillvaro åt dem som medvetet avvisat Jesus? (Och om även döden ska förintas borde ju de som förintas av döden återuppstå?). Måste vi inte lämna öppet att det kan finnas en skuggtillvaro för t.ex. Adolf Hitler eller den Napoleon som C S Lewis tar som exempel i ”Den stora skilsmässan”. En tillvaro att varna för något mer än för utslocknandet i största allmänhet, men som inte heller ska utmålas som en form av gudomlig sadism. (Jfr även helveteskapitlet i ”Lidandets problem”).

  • Torsten Åhman

    Andreas!
    Tack för ditt inlägg. Jag läser alltid det du skriver med intresse.

    Idag fick jag Rob Bells bok ”Love Wins”. På baksidan läser jag ”God loves us. God offers everlasting life by grace, freely, through no merit on our part. Unless you do not respond the right way. Then God will torture you forever. In hell.” Huh?

    Angriper han bara halmgubbar? Jag tror inte det. I så fall skulle hans bok inte väckt ett så enormt intresse.

    Vi är inne på ett stort ämne och det jag redogjort för på min blogg är naturligtvis bara en skiss. Det finns varianter och nyanser i alla dessa synsätt.

    Jag menar att om vi ska syssla med det här ämnet – och vi måste nog det, vi kommer inte undan – då måste vi se på det med friska ögon och lägga undan förutfattade meningar. Till exempel detta som vi ofta tar som självklart – att människoanden är evig. Jag menar att det är inte självklart – tvärtom, stödet för en sådan tanke är mycket svagt, om det ens finns något, i bibelns undervisning. Vi är mer än vi tror påverkade av den grekiska filosofin och dess odödlighetstanke och läser alla påståenden om helvetet med de glasögonen.

    Om inte annat, med tanke på att så många respekterade och förtroendeingivande teologer ifrågasätter om detta är riktigt, jag har nämnt en rad av dem i bloggen, borde vi ta av oss de glasögonen och försöka läsa på ett nytt sätt.
    Underliga funderingar kan uppstå om vi läser med dem på. Till exempel att det skulle finnas ett ändlöst helvete som är ganska behagligt för relativt hyggliga människor. I bibelns ljus måste, som jag ser det, sådana tankegångar hänvisas till fantasins utmarker.

    Om vi utan Platons och hans kamraters glasögon läser berättelsen om den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) ser vi att detta inte kan handla om tillvarons slutmål. Man befinner sig i väntan på uppståndelsen, domen och världens nyskapelse. Livet på jorden pågår ju som vanligt. Det finns inget i den berättelsen som motsäger att en evig död är slutmålet för den som går bort från livskällan, som är Gud.
    Inte heller finns det något i uttrycket ”där ska man gråta och skära tänder” som motsäger detta. Lukas har den mest fullödiga beskrivningen av detta och där kan man läsa: ”Där skall ni gråta och skära tänder, när ni får se Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva blir utdrivna.” (Luk 13:28-30) Det står inte att ”ni skall gråta och skära tänder i all evighet”, men att ni ska göra det när ni ser att ni själva inte är med i Guds rike.

    Inget heller i uttrycket ”mörkret utanför” motsäger tanken på en evig död.

    Vi bör besinna var de första kristna la tonvikten i sin förkunnelse. Ett evigt helvete som motiv för omvändelse finns inte i den första tidens förkunnelse så som den är återgiven i Apostlagärningarna.

  • Rune Lundström

    Intressant att ta del av dom olika blogginläggen. Även om jag med mitt begränsade förstånd och utifrån mänsklig synpunkt hoppas att det till slut blir ett totalt utslocknande för dom som inte tror, skulle jag aldrig våga predika det. Att fullt ut predika någonting som man ”lutar åt” känns främmande. Att det blir en dubbel utgång är enligt min mening glasklart i bibeln och det måste vi våga predika, men att beskriva helvetet fullt ut torde vara lika svårt som att beskriva himlen. Vad jag däremot känner att jag kan säga är att utifrån bibelns undervisning om helvetet, så är det någonting som jag inte vill hamna i.

    Fick ett tidningsurklipp för någon tid sedan där William Booth svarar på frågan av en journalist vilka farhågor han hade inför det tjugonde århundradet. Dessa punkter radade han upp: Religion utan den Helige Ande.
    Kristendom utan Kristus.
    Förlåtelse utan sinnesändring.
    Frälsning utan pånyttfödelse.
    Politik utan Gud.
    Himmel utan helvete.
    En tänkvärd profetia.

    • Torsten Åhman

      Hej Rune, roligt att höra ifrån dig
      När jag säger att jag ”lutar” åt detta synsätt är det därför att jag känner mig reserverad inför den tvärsäkerhet som finns i samtalet om de här frågorna. Särskilt när jag märker att den tvärsäkerheten beror på okunnighet.
      Det kan ju bli så att vi en gång kommer att få vara med om stora överraskningar. Att det kanske är så som de brinnande missionsmännen E J Ekman, Stanley Sjöberg och Rob Bell säger att Jesus seger är större än vi anar.
      Jag vill ha dörren öppen för det i min tanke, men tillsvidare hålla mig till vad bibelns undervisning uppenbarar. Det jag tycker mig se där att den tydligt pekar på ett utslocknande och jag deltar gärna i ett samtal om detta med bibelns undervisning som grund.
      Och Rune, fortsätt att sjunga om att Jesus ger livet – det eviga livet. På den punkten finns ingen tvekan om vad som är vårt budskap!

  • http://www.efsidag.blogspot.com Andreas Holmberg

    Hej igen!

    Oops nu blev det långt – ser jag när jag ska skicka – jag har skrivit på brevet i flera dagar och då blir det ju lätt så här. Men här i cyberrymden finns det ju gott om plats. Känner ungefär som Rune L. gör, kan jag ju säga för att fatta mej kort ;o), men här kommer den långa versionen med resonemangen:

    Nej (tack för gensvaret!), vi är absolut inte oense om att det finns helvetesskildringar av närmast sadistisk art, som stämmer med det du beskriver i ”linje 1”. Men det är inte rimligt att avfärda linje 1 fördenskull, lika lite som det är riktigt att avfärda linje 2 eller 3 bara för att vissa liberalteologer företrätt dem – i den mån nu dessa alls tror på ett liv efter detta. (Jag gav ju själv ett exempel på en, men det finns ju etter värre i andra, även mer lutherska, sammanhang, det var bara så överraskande – för mej – att PW höll på så där).

    Vi är heller inte oense i avvisandet av den grekiska odödlighetstron. Människan har enligt bibeln absolut inte liv i sej själv som Gud har, och jag har själv – under min tid i Storuman! – legat nära adventisternas tanke om att det inte finns något ”mellantillstånd”, utan när jag dör så väcks jag upp till dom i nästa upplevda ögonblick. Men både berättelsen om den rike mannen, om Jesu nedstigande till dödsriket och Uppenbarelsebokens om ”martyrerna under altaret” (som ser fram emot rättvisan och domen) har fått mej att ompröva just den tanken. I sin suveränitet kan vår Skapare, själv ande, ”extraordinärt” uppehålla människosjälen även utan kroppsomhölje – som den ju dock är ämnad att ha.

    Och det är bl.a. därför jag inte heller på bibelns grund skulle våga utlova ett totalt utslocknande efter domedagen som värstascenario. (Hur sympatiskt det än verkar). Jag skulle ta på mej ett lite för stort ansvar då, precis som de som ”vet” allt om helvetet och vilka som kommer dit. Men jag tycker däremot att det är OK att föreslå den ”lösningen” (som utan tvivel gör rättvisa åt en del bibelställen, inklusive dem som går att tolka på ett okroppsligt mellantillstånd).

    Du har vidare rätt i att vi måste tänka på proportioner och fokus, men Jesus talar ju om mörkret utanför som en plats för grämelse vid fullt medvetande och Paulus – själv förföljare och skyldig inför Guds dom – talar om förföljares rättmätiga efterräkningar (2 Tess. 2). Handlar det BARA om dem som dött före Jesu återkomst och hinner lida i ett mellantillstånd? Ändå tycker jag alltså liksom du och John Stott att ”den andra döden” som ett rent utslocknande skulle reda ut vissa problem – och stämma bättre än Ekmans allfrälsningslära – men kanske samtidigt skapa nya i relation till NT:s och Jesus´ undervisning?

    Även annihilations (förintelse-) läran går ju att beskriva på ett mindre sympatiskt sätt, nämligen som dödsstraff istället för livstids fängelse! Skulle alla verkligen hellre välja utslocknande än helvete om man fick välja? Det beror förstås på hur ”dödsriket” blir. Men finns det njutningar i helvetet borde vi fasa för dem, skriver C S Lewis. Och funnes det lidanden i den himmelska tillvaron på den nya jorden, vore det sådana som vi alla borde eftertrakta, skriver han också. Det är vidare möjligt att omvändelsechansen i princip finns men av visa p.g.a. förhärdelse inte tas tillvara ens i evighet, vilket ju enligt NT kan ske här på jorden (jfr Farao). T.o.m. allfrälsningsläran i Ekmans version om ”helvete tills man omvänder sej” kan ju framställas rätt osympatiskt av den som vill – som om det handlade om ”omvänd dej, annars blir du stekt lite till – tills du faller till föga”.

    Att helvetet – om det nu trots allt ändå finns – kan bli relativt (obs relativt!!!) ”hyggligt” ju mindre man har gått mot samvetets bud, tycker jag verkar bestyrkt av Skriften. (Men jag ser det som en skuggtillvaro, inte som en parallell värld eller del av ”den nya jorden”, jfr den stora skilsmässan. Inte heller som en helt valfri tillvaro med många upplevda (om än tragiska) njutningar: det handlar trots allt om ”sanningens banér rest i en upprorisk själs fäste”, som C S Lewis skriver i ”Lidandets problem”). Det kan kanske samtidigt bli något nästan ”traditionellt” helvetiskt över det för vissa ”rika män” och diktatorer (eller för mej själv om jag ger mej satan i våld). Men saligheten, som ju är det stora glädjeämnet och den stora grejen, kan vi inte nå genom hygglighet, bara genom relation med Jesus, som ”grenar i vinstocken”. Jag tror vi helt är överens i det sista.

    Och skulle alla kunna bli räddade till sist (kan jag bli kan alla!) blir jag förstås bara glad (hoppas jag), inte sur som Jona. Men jag tror att kyrkan liksom han har en kallelse till omvändelse att förmedla, som inbegriper budskapet om den kommande vredesdom och en icke-automatiserad evig salighet… (”Ni ormyngel, vem har inbillat er att ni ska komma undan den tillkommande vreden?” – ja, vem har inbillat mej? – hur säger man det på ett trevligt sätt?).

    Franzéns varning i psalmen nedan känns adekvat även för oss och dem som ksnek lever när domens dag kommer. Han frossar inte i ”värsta tortyrscener”, men han varnar bibliskt, tror jag. Och för in själva tidsbegreppet i samtalet, vilket jag tror att man bör göra.
    http://psalmboken.blogspot.com/2010/01/510-vak-upp-hor-vakten-ljuder.html

  • Torsten Åhman

    Andreas!

    Jag märker att du är tilltalad av vad CS Lewis skriver i den här frågan. Sämre auktoriteter kan man ha. Hans framställning också när det gäller detta är redbar, logisk, tankeklar, med respekt för bibelordet. Men när det gäller den fråga vi samtalar om här är han inte helt klar. Ibland kan man tro att han tänker sig helvetet möjligt att uthärda, men evigt. Men man kan också ibland få intrycket att han starkt lutar åt att den slutliga konsekvensen av att gå bort från Gud kan vara just tillintetgörelse.
    Jag läser i ”Lidandets problem”: ”Att den förtappade själen för evigt är fången i sin djävulska inställning kan vi inte betvivla; men om denna fångenskap innebär ändlös varaktighet – eller varaktighet över huvud taget – kan vi inte säga.” Så citerar han Doktor Edwyn Bevan som han menar ”framlägger några intressanta meningar härom”. Det citatet slutar med orden: ”helvetet är icke skapat för människor. Det är icke i någon mening parallellt med himmelen; det är ”mörkret utanför”, den yttre rand, där varandet bleknar bort till intighet.”
    Här vill jag luta mig mot CS Lewis. Precis så skulle jag vilja uttrycka den syn på helvetet jag har. Och det jag efterlyser är bibelord eller bibelsammanhang som motsäger ett sådant synsätt. Bibelord och sammanhang som talar för har jag massor.

  • http://www.MissionskyrkanNassjo.se Emanuel Bratt

    Mycket intressant läsning. lutar själv åt detta men är inte så tydlig i det i undervisning, precis som några inledande kommentarer säger så är det en viktig fråga att lyfta i, först och främst i ”trygga sammanhang”.
    Läste igår i Judas brev och gjorde någon liten anteckning om detta med ”evigt”…

    ”och tänk på de änglar som inte slog vakt om sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist: dem håller han förvarade i underjorden med eviga bojor fram till domen på den stora dagen. Tänk också på Sodom och Gomorra och deras grannstäder, som på samma sätt som änglarna bedrev otukt och onaturligt umgänge: de straffades med evig eld och är ett varnande exempel.” (Jud 6-7)

    Judas skriver att de fallna änglarna hålls fångna med eviga bojor fram till domen. Med detta eviga menar han alltså inte främst att de skulle vara fångna för evigt. Intressant att jämföra med helvetets eviga straff och att den brinnande sjön aldrig slocknar. är det evig tid eller eviga konsekvenser. Ännu mer relevant blir denna text då Judas i vers 7 benämner Sodom och Gomorrras utplånande med ordvalet ”evig eld”.

    Jag menar inte främst att detta textställe säger att Helvetet = utplånande, men helt klart är att Judas använder ordet evig (även evig eld) som gällande för eviga konsekvenser snarare än evig tid.

    Tack för diskussonen, vore intressant att höra mer kommentarer nu när du (kanske) läst boken… Guds frid!

  • Anna Sävefjärd

    Tack för intressant läsning som är ögonöppnare! Min okunskap i ämnet tillåter mig inte att yttra mig men jag följer detta med spänning. Bara tanken på att punkt nr 3 mycket väl skulle kunna vara möjlig är ju en befrielse i sig. En befrielse som kanske gör att människor man träffar som direkt slår ifrån sig budskapet ”turn or burn” äntligen kan ge Jesus en äkta chans – utan att döma ut Gud som orsak till evigt lidande (i och med att han inte hindrar Satan).

    Keep up the good work! /Anna

  • Daniel Olofsson

    Hej! Intressant inlägg. Nyligen hörde jag Sven Reichmanns undervisning om detta och det kändes som en ordentlig ögonöppnare för mig. Men detta är ett otroligt klurigt ämne.
    Om du inte hört detta Torsten, så rekommenderar jag dig stark att höra detta bibelstudium: http://www.kristenmp3.se/SvenReichmann/Finns%20helvetet/Finns%20helvetet.mp3
    Hoppas du läser, lyssnar och kommenterar tillbaka 🙂

    ps. jag minns ett TeamEvangelisations-läger jag var på för flera år sedan där du var med, det var fint!

    /Daniel Olofsson

    • Torsten Åhman

      Hej Daniel!

      Jag har lyssnat till Reichmans utläggning. Du bad mig kommentera den.

      Jag ska säga några saker. Han slutar sin framställning med att säga att vår kunskap är bristfällig och att vi ska vara försiktiga när det gäller detta ämne. Jag håller med.

      Jag tror Reichman drar en del slutsatser som de som försvarar ”universalismen” (nr 2 i bloggen) ganska lätt kan vederlägga. Jag ska inte ge mig in på det.

      När det gäller det synsätt som jag själv har tar han inte upp det alls.

      Jag tycker därför att han skulle tagit större hänsyn till att vi ingenstans i bibeln kan läsa att människoanden i sig är evig. Tvärtom står det att ”han (Gud) ensam är odödlig.” (1 Tim 6:16) och att han ger evigt liv till dem som tar emot det (Guds gåva är evigt liv) Rom 6:23.

      Det hade varit intressant att höra honom förklara vad som menas med ”fördärv” i Matt 7:14 och ”gå under” i Joh 3:6 samt vad ordet ”helvete” som finns i Matt 5:29 och Matt 23:33 står för. Det är ju de bibelorden han använder. (I de två sista fallen handlar det ju om förbränningsplatsen utanför Jerusalem.)

      När han tar upp Matt 25:46 som handlar om evigt liv och evigt straff och menar att evigt i båda fallen måste betyda samma sak, alltså ständigt pågående, är det en felaktig utläggning. Evigt liv måste betyda ständigt pågående, men evigt straff behöver inte alls betyda det. Att dö, att upphöra att existera, är ju ett straff som har eviga konsekvenser.

      Hans tro att helvetets eld och den helige andes eld är samma sak delar jag inte.

      Efter att än en gång läst igenom Nya Testamentet (i stort sett) har min tro förstärkts att Jesu seger är större än de flesta anar. Jag tänker på vad en av de äldre fromma männen på Hönö sa: Tror ni att Gud kommer att förlora matchen med 1-10? Det tror inte jag. Jag tror han kommer att vinna med 10-1. Minst.
      Jag tror man kan gå förlorad. Jag tror man ska tillämpa detta i första hand på sig själv – som en risk. Absolut inte på andra – det är vi förbjudna att göra av Jesus själv.

      Det är helt felaktigt att de som tror på allas slutgiltiga frälsning är mindre ivriga att vinna människor. Några av de ivrigaste evangelisterna och missionärerna jag känner har just en sådan tro. Och, det kanske verkar hårt att säga det, häpnadsväckande många som pratar skarp om helvetet verkar ganska likgiltiga när det gäller att föra människor till Gud. Att helvetestron skulle vara en stark drivkraft till evangelisation stämmer inte riktigt med verkligheten, märkligt nog.

      För övrigt hänvisar jag till bloggen som gett upphov till denna diskussion och till den kommentar som Tony Campolo ger till Rob Bells bok.

      Stor välsignelse önskar jag dig!

  • Pingback: Eld och sånt. » markuswallgren.se