Swärd versus Bell I

Två böcker som har kommit på senaste tiden har satt frågan om helvetet på agendan.

Dels Rob Bells bok ”Love Wins” som har skapat en enorm uppmärksamhet i USA. Tidskriften TIME slog upp den på första sidan och med lång artikel. Dessutom placerade man Rob Bell på listan bland de 100 mest inflytelserika personerna i världen. Vad jag kunde se fanns ingen annan pastor där, ingen kyrkoledare, inte ens påven, men Rob Bell fanns där. Och detta beroende just på den här boken. Nu har den kommit på svenska med titeln ”Kärleken vinner”.

Dels är det Stefan Swärds bok ”Efter detta”. Den kan man kalla ”motbok” till Bells. Även om den inte på långa vägar väckt samma uppståndelse som Bells har den ändå skapat intresse genom tidningsartiklar i den religiösa pressen och genom Swärds välbesökta blogg på nätet.

Jag blev tillfrågad att skriva några rader som baksidestext till Swärds bok. När jag läst manus avböjde jag. Jag blev också tillfrågad om att skriva några rader på baksidan av Bells bok. Jag läste boken och skrev några rader till baksidan.

Jag vill här tala om varför jag skrev på Bells bok men avböjde Swärds och samtidigt göra en programförklaring om vad jag själv står i den svåra frågan om helvetet.

Swärds bok är, trots en hel del sympatiska kommentarer mellan varven, en plädering för tron på en av Gud inrättad tortyrkammare där människor med fasa och ångest pinas utan uppehåll i evighet utan hopp om förändring någonsin. Detta ska ske därför att Guds helighet är av sådan art att den kräver detta. Och detta ska drabba en stor majoritet av mänskligheten.

Man undrar verkligen om Swärd, som är en god människa med starka engagemang, har dragit konsekvenserna av vad han säger sig tro på. Då skulle han väl knappast kunna skriva så här på sin blogg: ”Det var ett skojigt frukostseminarium i Stockholm i morse där vi diskuterade frågan om helvetet, arrangör Svenska Evangeliska Alliansen. Överfullt hos EFS -café utsikten.”

Han skriver boken för att vi ska få större klarhet och frimodighet i vår förkunnelse av helvetet. Detta ovannämnda ingår alltså i det budskap en modern sökare ska ta till sitt hjärta. Hur ska detta kunna kallas ”goda nyheter”?

Varför har predikan om helvetet tystnat, undrar författaren. Är det underligt att den predikan tystnat när människor som lyssnar associerar till en så förfärande företeelse att Auschwitz och Treblinka bleknar? Och till en så ohygglig gudsbild som följer på detta?

Det här motivet behövs för att människor ska bli ivriga att vinna andra för den kristna tron påstås det i boken. Det stämmer inte. Under mitt liv har jag träffat många som varit ivriga att vinna andra för Kristus. Ingen av dem, vad jag förstår, har drivs av detta motiv. Om detta skulle vara ett ledande motiv för kristen aktivitet är det underligt att det inte förekommer som motivering en enda gång i den urkristna undervisningen vi har i breven i Nya Testamentet. Och när Jesus gav missionsbefallningen talade han inte om helvetet som drivkraft utan istället ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar …”

Det är sant att helvetet i den tolkning jag ovan nämnt har spelat en stor roll i kyrkans historia. Ofta som hand i handske för en maktgalen kyrka. Men är det ett urkristet budskap? Var det detta Jesus menade när han talade om det brinnande Gehenna? Om han inte menar detta – vad menade han då? Om detta vill jag återkomma.

 

 

 

 

 

This entry was posted in Helvetet, Swärd versus Bell. Bookmark the permalink.
  • http://barockbloggen.blogg.se Alma Mater

    Så bra skrivet. Håller med till 100% och jag hoppas du skriver en klok bok eller artikel i denna fråga snart.

  • http://joumak.blogspot.com/ Patric

    Mycket bra skrivet, bra att någon vågar göra det. Ska på en gång läsa vidare i nästa inlägg.

  • Pingback: Tipsar om Torsten Åhmans blogg: »Swärd versus Bell I« « Herr Sköldengens tankar.

  • http://helapingsten.wordpress.com micael grenholm

    Det förvånar mig hur man anklagar Bibeltroende predikanter för att ”tro på helvetet” som om en religion är flexibel där man kan tro på vissa saker men inte på andra och som vi människor kan påverka hur den andliga verkligheten ser ut. Helvetet är fullständigt fruktansvärt och jag håller med om kritiken mot Swärds formulering att det var skojigt att diskutera, att vara i en tillvaro helt utan Gud är förfärligt. Men det försvinner inte för att vi slutar tro på det. Jag stödjer en annihilationistisk Bibeltolkning men inte en som förnekar att människor som inte vill ta emot Jesus som Räddare omöjligen kan leva evigt liv med Honom.

  • http://helapingsten.wordpress.com micael grenholm

    Hej igen! Nu när jag har läst http://www.utanh.se/?p=282 förstår jag att det är annihilationism du vill komma fram till, inte att sluta tala om helvetet överhuvudtaget. Det jag dock reagerar på är när du argumenterar mot att medvetenheten om den förfärliga död helvetet innebär inte är en drivkraft till att sprida frälsningen från denna död till världen. Johannes Döparen varnade för domen när Han predikade omvändelse, och när Paulus lägger upp Evangeliet i Rom utgår även Han från domen.

  • http://holtter.wordpress.com LeoH

    Ett bra inlägg!

    Jag kan för min del tänka mig ett helvete. Då gäller det att inte glömma, att Gud älskar även alla dem som hamnat där och att det är absurd tanke att Gud skulle ha tillsatt djävulen att vara skarprättare.
    Jag tror också med många av kyrkofäderna, att till slut har alla knän böjt sig och helvetet är bortsopat. Det ber jag om varje dag.

  • Pingback: Gnossa – Bloggen

  • Lovisa

    Jag skulle nog hävda att i Paulus iver att missionera fanns helvetestanken med som en stor drivkraft. Både kärleken och helvetestanken är 2 viktiga drivkrafter för missionen. De 2 hänger ihop på ett viktigt sätt: vi älskar människan så mycket att vi inte vill att hon ska gå evigt förlorad. Paulus kände ångest och vånda och en ständig sorg över att hans landsmän inte trodde på Jesus. Gör vi det för våra landsmän?
    Bekymrar det oss att människor går evigt förlorade? Älskar vi så mycket att vi gör allt vi kan för att rädda dem?
    Då är vi ett med Faderns sinnelag och hjärta: han som inte vill att någon ska gå förlorad, utan att alla ska bli frälsta. Men Paulus sorg och vånda visar tydligt att han inte hade någon form av universalistisk hållning. Han var uppriktigt bekymrad över vad som skulle hända med de som inte tog emot Jesus som Herre, vilket drev honom att ge allt för evangeliet…

    • Torsten Åhman

      Jag tror du har rätt att kärleken till människor och längtan att de inte ska gå förlorade är en drivkraft till evangelisation. Vad frågan här gällde var om helvetet som en tortyrkammare utan slut någonsin är en nödvändig drivkraft. Jag tror inte det. Och det är inte heller detta Paulus skriver i Rom 12. Nöden gäller att judarana som Guds folk missat Guds plan. Ingenstans tar han upp den eviga plågan som drivkraft. Som du förstått är jag inte universalist. Men faktum är att jag vet en rad oerhört utgivande evangelister som är det. Därför skrev jag att den eviga plågan inte är nödvändig för en brinnande iver.
      Jag besökte evangelistveckan i Jönköping det år när Stanley Sjöberg just sa sig tro på universalismen. Följande samtal utspann sig i herrummet.
      – Stanley tror inte på helvetet
      – Nej,, men han arbetar som det finns ett
      – Vi andra tror på helvetet
      – Men vi arbetar precis som det inte finns
      John Stotts stora passion hela livet var världsmissionen. Han trodde på helvetet som ett utslocknande (Det är också min tro, som du märkt) Helvetet som ett brinnande inferno utan uppehåll och utan slut är inte nödvändig för en hängiven evangelisation. Ibland verkar det vara tvärtom.Tanken är så absurd att det låser människor i passivitet. Själv förstår jag inte hur människor med en sådan uppfattning och en sådan gudsbild kan ha en smittande tro om de drar ut konsekvenserna av vad de säger sig tro på.

  • Gun-Britt Johansson

    Helt kort vill jag uttrycka en tanke.

    När liberalteologiska tankar är å färde saluförs ofta en oerhört stor Gud. Alla som tror på Gud, skapelsen, ett universum utan slut och mikroliv in i minsta detalj, förstår att Gud är offattbart stor, men min poäng är ändå att hur stor Gud än är så blir han aldrig någonsin större än sig själv! Gud är ju den han säger sig vara och så som han själv beskriver sina egenskaper och sin vilja i sitt Ord. Och…det alltomfattande kärleksevangeliet att alla blir frälsta oavsett – det har väl dykt upp i århundranden och varje gång motbevisats av Guds Ord.

    Om du tror på ett utslocknande Torsten, öppnar det inte upp för tvivel angående vakenheten inför himlafärden?

    • Torsten Åhman

      Jag är inte säker på att jag förstår din fråga. Vill du vara snäll och precisera den?

  • Gun-Britt Johansson

    Jesus säger ju själv att det är en stor skillnad på den som kan döda kroppen men inte själen. I stället ska vi frukta honom som kan döda både kropp och själ i helvetet.

    Jag (som är novis) fattar det så att både den frälste och den ofrälste möter döden med själen i behåll, men att den ena förlorar den i helvetet och den andra tar den med sig till himlen (personligheten, medvetandet). Det innebär ju att om man tror att den ene kan drabbas av utslocknande, dvs. ett förlorat medvetande, då kan man ju inte vara säker på hur det går med den andre heller. Om det ena inte stämmer så kanske heller inte det andra stämmer. Det var så jag tänkte när jag ställde frågan om ev. oro för vakenhet.

  • http://www.vingarden.org Peter Wallgren

    Jag skulle vilja be alla intresserade att ta del av Erik Jakob Ekmans bok ”Evangeliets fullhet och de ändlösa straffen”. Ekman var missionsförbundets grundare, och skrev en utförlig avhandling om Guds straff. Boken har nyöversatts och finns idag att köpa.

  • Pingback: Till Helvetets och Waldenströms försvar | Hälleberget